Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Descendensteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett belysande exempel erbjuder vår tamdufva (fig. 7). Af denna
finnas enligt uppgift åtminstone 20 hufvudraser. Samtliga
dessa härstamma bevisligen från en och samma vilda art, den
flerstädes i Europa förekommande klippdufvan. Men det stora
flertalet af tamdufvans raser skiljer sig högst betydligt från
sin stamform, och detta ej blott i det yttre utan ock till
inre delar (hufvudskålens form, refbenens bredd och antal,
ryggkotornas antal m. m.). Lyckas individer af dessa dufraser
undandraga sig människans inflytande och blifva de i tillfälle
att korsas med hvarandra, så uppträda åter – förr eller senare
och i högre eller lägre grad – de för den vilda klippdufvan
kännetecknande egenskaperna, såsom de förvildade dufvorna på
våra gator otvetydigt ådagalägga, ty dessa hafva oftast
Fig. 7. Denna och föregående bild framställer 8 exemplar af en
skalbagge (ekoxen, Lucanus cervus), alla hanar och förminskade
lika mycket; bilden visar ett exempel på individuell variation
inom samma art (efter Boas)
mer eller mindre fullständigt återtagit stammoderns kostym:
den skifferblå färgen med två svarta band på vingarna och ett
sådant öfver stjärten.
Dessa betydande afvikelser från stamformen uppkomma därigenom,
att alla djur och växter äga förmåga att förändras i olika
riktningar, att variera; så består en kull hundvalpar eller
kattungar knappast någonsin af fullkomligt öfverensstämmande
individer. Af denna egenskap, af variabiliteten, begagnar sig
människan och utväljer till fröplantor och afvelsdjur blott
eller företrädevis de individer, hvilka i högsta möjliga
grad äga de af henne önskade eller för henne gagneliga
egenskaperna. När sålunda en djuruppfödare önskar erhålla
får med fin ull, utväljer han inom hela fårhjorden till
afvelsdjur endast de individer, hvilka i detta afseende äro
bäst utrustade och som kunna nedärfva ifrågavarande företräden
på afkomman. Af de urvalda djurens afkomma låter han återigen
blott de individer få fortplanta släktet, som fullständigast
motsvara hans fordringar i ifrågavarande hänseende. Genom att
på detta sätt i hvarje generation blott utvälja de individer,
som hafva den finaste ullen, erhåller han slutligen en fårstam,
som med afseende på ullens beskaffenhet kan skilja sig högst
väsentligt från stamformen. När sålunda genom ett under flera
djurgenerationer fortsatt urval de önskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
