Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Descendensteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arts individantal icke i märkbar mån förökas, såvida
lefnadsvillkoren förblifva oförändrade, gå alltså af
honans 100 mill. ägg alla utom två i regeln en förtidig död
tillmötes. Det beror nu ingalunda blott på slumpen, hvilka
individer skola blifva vid lif: de öfverlefvande äro fastmera
de, som variera på det för dem förmånligaste sätt. Den individ,
som äger någon fördel framför andra, har största utsikten att
uppnå könsmogen ålder och frambringa likartade afkomlingar,
d. v. s. afkomlingar, som ärfva de nyttiga afvikelserna,
medan de mindre fördelaktigt utrustade (= mindre fördelaktigt
varierande) undanträngas och i allmänhet ej bli i tillfälle
att efterlämna någon afkomma. I detta naturens gynnande af
fördelaktiga afvikelser och undertryckande af ofördelaktiga,
i detta de bäst utrustades bestånd i kampen för tillvaron
består det naturliga urvalets egentliga väsen. Denna kamp för
tillvaron är således ej blott en organismens strid med den
omgifvande naturens förstörande krafter, utan den uppträder
ock under formen af en konkurrens, som rasar med skoningslös
energi mellan de arter, som bebo samma område och föra samma
lefnadssätt. Det är denna kamp för tillvaron, hvarigenom
inom samma art endast de förmånligast varierande bibehållas
och komma att efterlämna afkomma, som betingar ett urval,
jämförligt med människans urval; och detta urvals verkan måste
med nödvändighet blifva analog med det artificiella urvalets,
nämligen en artens förbättring, d. v. s. dess fullständigare
afpassning för lifsvillkoren. De utvalda egenskaperna, som
förut ägdes blott af några individer, måste småningom tillkomma
alla individer, blifva en artkaraktär, då i hvarje generation
alla individer, som komma till fortplantning, äga desamma och
sålunda öfverföra dem på afkomman. Eller med andra ord: det
naturliga urvalet har genom hopade och förstärkta afvikelser
frambragt en ny »varietet», ur hvilken åter genom fortsatt
urval kan uppkomma en form, tillräckligt skild från stamformen
för att naturforskarna förklara den för en ny och själfständig »art».
Ett enkelt exempel må åskådliggöra det sagda. Haren är
genom sin af brunt , gult, hvitt och svart sammansatta päls
synnerligen väl skyddad för upptäckt, när han hukar sig ned
mellan torrt löf, mossa o. s. v. Äro däremot mark och buskar
snöbetäckta, afsticker han i denna kostym mycket starkt från
omgifningen. Blefve nu klimatet kallare, så att marken en
större del af året vore snöbeklädd, skulle de individer,
i hvilkas päls ingår de flesta hvita eller ljusa färgtoner,
vara förmånligast ställda i kampen för tillvaron, emedan
de blifva mindre lätt upptäckta af sina fiender (räf, uf
m. fl.) än de mörkare, hvilka årligen i större antal än de
ljusare skulle blifva deras offer. Procenten ljusare harar
skulle således tilltaga från släktled till släktled. Tillika
skulle gifvetvis de ljusa hararna blifva allt ljusare, dels
emedan de ljusare allt oftare skulle komma att para sig med
hvarandra, dels emedan kampen för tillvaron snart ej längre
skulle äga rum mellan mörka och ljusa harar utan mellan ljusa
och ännu ljusare. Så måste slutligen en hvit harform uppkomma,
såsom verkligen ägt rum i den arktiska regionen.
Om ättlingar af samma art komma att lefva under andra yttre
förhållanden än föräldrarna, tvingas de förra att afpassa sin
organisation efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
