Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 61 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men i stället öfverensstämma med kräldjuren,
återfinnas hos de modärna fåglarnas foster. Hos
fågelfostret uppträda väl inga utbildade tänder,
men däremot omisskännliga anlag till sådana. De
fria svanskotornas antal hos fostret är betydligt
större än hos den utbildade fågeln, alltså närmande
sig förhållandet hos urfågeln; fostrets fingrar äro
liksom hos denna fria.

Vi kunna således ur ofvanstående fakta draga den
slutsatsen, att urfågeln, den äldsta af alla hittills
kända fåglar, tillika är den, som mest öfverensstämmer
med kräldjuren, samt att nutidens fåglar i sin
fosterutveckling bevarat några kräldjursdrag, minnen
från fågeltypens historiska utveckling.

Fig. 60. Hufvudets skelett af en skräcködla (Triceratops; efter Marsh-Klaatsch).

Men urfågeln är, som vi sett, redan fågel, ej
egentligt kräldjur. Dock står den så nära gränsen, att
det blott behöfves få steg tillbaka, och kräldjuret
är färdigt. Då frågas: finnes det kräldjur, hvilka
i ett eller annat afseende äro så beskaffade, att de
kunna antagas vara fåglarnas stamfäder? Härpå svara
vi: bland de nu lefvande kräldjuren finnes ingen
sådan form, men bland de utdöda kräldjuren påträffa
vi några släkten, som säkerligen stått våra fåglars
stamfader mycket nära.

För att förstå detta erinra vi oss, att det hör till
fåglarnas mest karaktäristiska egenskaper, att de
bakre lemmarna ensamma öfvertagit bestyret att uppbära
kroppen vid gående, klättrande etc. I och för denna
funktion har fågelfoten fått en ej blott från alla nu
lefvande kräldjur utan ock från den allmänt rådande
ryggradsdjurstypen afvikande byggnad. På det starkt
förlängda underbenet (fig. 66), å hvilket skenbenet
alltid är det kraftigaste, medan vadbenet är mer eller
mindre ofullständigt nedåt, följer sålunda ett långt
ben med ledytor för tårna. Antaga vi, att detta ben,
som vanligtvis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>