Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 73 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att vi tack vare en rad alldeles förvånansvärdt
lyckliga paleontologiska upptäckter för närvarande
äro bättre underrättade om hästens genealogi än om
flertalet andra djurs; undan för undan hafva särskildt
i Nordamerika nya fynd rörande hästens förfäder
gjorts, af hvilka åtminstone de flesta äro fullkomligt
entydiga, stödjande och fullständigande tidigare
vunna resultat. Slutligen har jag valt just detta
fall därför att det ger oss en synnerligen lämplig
utgångspunkt för den riktiga uppfattningen af några
utvecklingsfenomen, af hvilka vi i och för studiet
af människans utbildningshistoria kunna ha gagn.

Fig. 83. Armens skelett hos människan (efter Klaatsch).

Det har med rätta blifvit anmärkt, att hästen utgör
ett förträffligt exempel på en af de fullkomligaste
mekanismer, som finnas inom den organiska världen.
Det torde i själfva verket falla sig ganska svårt för
människosnillet att spekulera ut en för sitt ändamål
bättre konstruerad ställflyttningsapparat än hästens
lemmar, hvilken åstadkommer så mycket arbete med så
enkla medel och så liten bränsleåtgång. Vi skänka ju
vår beundran åt det fullkomliga jämnmåttet i hästens
gestalt, åt rytmen och kraften i hans rörelser.

Ifall det nu med stöd af en oafbruten och i sträng
geologisk ordningsföljd uppträdande formserie kan
bevisas, att våra dagars häst, hvilken, såsom den
gängse termen lyder, är så fullkomligt »skapad» för
sitt lefnadssätt, har framgått ur ett djur, hvilket
skiljer sig från hästen just i de för denna utmärkande
dragen, på samma gång det närmar sig den ursprungliga,
mindre specialiserade däggdjurstypen — ifall detta
kan bevisas med all den visshet, som fordras för att
ådagalägga en historisk tilldragelses verklighet,
då måste vi väl ändå medgifva, att naturen genom en
småningom försiggående, under världsåldrarnas lopp
verkande utvecklingsprocess förmår dana varelser,
hvilka i viss mån äro lika fullkomliga, som voro
de skapelser af en personlig, efter en bestämd plan
arbetande vilja. Må mina läsare själfva döma!

Det som i första rummet är egendomligt och utmärkande
för hästen, det hvarigenom han skiljer sig från alla
andra däggdjur, är, som redan antydts, lemmarnas
byggnad. Sålunda skiljer sig hästens underarm från
det för däggdjuren typiska förhållandet därigenom,
att endast strålbenet är fullständigt och synnerligen
starkt utbildadt, medan af armbågsbenet i hufvudsak
blott kvarstår den öfversta delen, delvis intimt
förenad med strålbenet. På motsvarande sätt förhåller
sig underbenet; äfven här är blott skenbenet
fullständigt, hvaremot af vadbenet ej stort mera
än den öfversta ändan är i behåll. Af de fem tår,
hvilka såväl å fram- som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>