Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 85 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Människan i den jämförande anatomiens ljus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 94. Hufvudets skelett af tre broskfiskar (något förenklade bilder). Hos A äro äfven gälbågarna återgifna.

tungbenshornen, hvilka äro tvenne par, de främre
och de bakre; de främre äro ofullständigt
förbenade och äro förenade med tinningbenet,
de bakre äro fästade vid struphufvudets brosk.

Lika komplicerad som människokraniets uppgift
är således ock dess sammansättning. Men den
jämförande anatomien har lämnat en fullgiltig
förklaring öfver denna komplicerade bildning.
Den har nämligen ådagalagt, att människokraniet
uppbyggts af element, som härstamma från olika
håll.

Utan att här kunna ingå på några detaljer rörande
kraniets olika öden granska vi endast några af de
kranieformer, som äro ägnade att lära oss förstå
byggnaden af denna kroppsdel särskildt hos däggdjuren
och människan. Enär det lägsta kända ryggradsdjuret,
lancettfisken, som vi förut sett, ej har något hufvud,
saknas gifvetvis ock hufvudets skelett.

Däremot uppträder detta skelett hos de lägsta fiskarna,
hajfiskarna, i sin ursprungligaste, mest begripliga form.
En sammanhängande, fullkomligt enhetlig kapsel af brosk
innesluter hjärnan och lämnar tillika skydd åt lukt-, syn-
och hörselorganen; således motsvarar denna broskkapsel i
hufvudsak ej annat än hjärnskålsdelen i människokraniet.
Alldeles skild från denna hjärnskålsdel uppträder hos
hajfiskarna under och bakom densamma en rad pariga bågar,
oftast sju par, hvilka omsluta munöppningen och främsta
delen af tarmkanalen (fig. 94 A). Af dessa tjänstgör det
första paret som käkar; hvarje halfva består af två
broskstycken, hvilka bära tänder och leda mot hvarandra.
De efterföljande äro svagare och bära fiskarnas
andedräktsorgan, gälarna, hvarför dessa bågar ock
benämnas gälbågar. Att äfven käkbågarna ursprungligen,
således hos hajfiskarnas förfäder, varit gälbågar,
respektive varit gälbärande, bevisas genom dokument,
som biologiens historiska discipliner, artens och
individens utvecklinghistoria, eller med andra ord
paleontologien och embryologien lämnat oss.

Sålunda har hos en bland de äldsta kända hajarna,
den redan förut omnämnda Pleuracanthus, en del af
käkbågen varit gälbärande. Å andra sidan har den
embryologiska undersökningen ådagalagt, att å mycket
unga hajfiskfoster käkbågen har väsentligen samma

Fig. 95. Hufvud af ungt hajfoster, att visa likheten mellan käk- och gälbågar på detta utvecklingsstadium (efter Balfour).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>