Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 86 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Människan i den jämförande anatomiens ljus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skaffenhet som gälbågarna (fig. 95) och att den
först på ett senare skede får en skiljaktig byggnad.
Att denna skiljaktiga byggnad och den betydligare
storlek, som hos den utväxta fisken utmärker den
främsta bågen, har framkallats därigenom, att den
kommit att bära tänder och sålunda åtagit sig
funktioner, som ursprungligen varit främmande för
densamma, bevisas likaledes af fosterutvecklingen.

Fig. 96. Hufvud af hajfoster, sedt underifrån (något förenkladt), visande hud- och muntänder.

Hela ytterhuden är hos hajfiskarna beklädd med
egenartade bildningar, som benämnts hudtänder,
enär de i allt utom i storleken öfverensstämma
med vanliga tänder. Som nu hos embryot ytterhuden
fortsattes in i munhålan — och detta är förhållandet
ej blott hos hajfiskarna utan hos alla ryggradsdjur,
således ock hos människan — blir gifvetvis äfven
munhålan utrustad med dylika hudtänder, respektive
med anlag till sådana. Men på det område, där
hudinstjälpningen med sina hudtänder lägger sig öfver
de främsta bågarna, som inrama munhålan, komma dessa
små hudtänder under andra mekaniska förhållanden;
de utsättas för tryck från ifrågavarande bågar, och
detta förorsakar starkare blodtillförsel, hvilken å
sin sida framkallar starkare tillväxt, så att de å
bågarna stående hudtänderna småningom förstoras och
utbildas till verkliga muntänder (fig. 96), medan de
öfriga med ytterhuden i munhålan invandrade tänderna
på grund af bristande användning tillbakabildas
och ofta fullständigt försvinna. På detta sätt
hafva således ursprungliga hudbildningar omdanats
till tänder. Men ju kraftigare tillväxt tänderna å
de främre bågarna, de blifvande käkbågarna, uppnå,
desto starkare återverka de å sin sida på de senare,
hvilka i allt högre grad förstoras och utbildas
för den nya uppgift, som genom deras utrustning med
tänder tillfallit dem, nämligen att fungera som käkar,
att vara grip- och tuggredskap. På samma gång blifva
de sålunda ock allt mera olika de bakom dem liggande
gälbärande bågarna. Paleontologi och embryologi göra
det således i hög grad trovärdigt, att käken eller
käkbågen en gång varit en gälbåge, såsom förhållandet
är ännu i dag med den främsta bågen hos det lägsta
ryggradsdjuret, lancettfisken.

Ursprungligen står denna käkbåge i ett mycket
lösligt förhållande till hjärnskålen. Den såsom
öfverkäk tjänstgörande delen af densamma är endast
genom mjuk väfnad (bindväfnad) fästad vid den senare
(fig. 94 A). I sammanhang med att hos en del hajfiskar
tänderna blifva större, nödgas öfverkäken, för att
dessa skola kunna verka med tillbörlig styrka, söka
fastare stöd och träda i omedelbar ledförbindelse med
hjärnskålen (fig. 94 B). Blifva tänderna särskildt
massiva och uppnå käkarna i sammanhang härmed
en motsvarande storlek, finna vi — allt detta ännu
inom broskfiskarnas grupp —, huru öfverkäksdelen af
käkbågen fullständigt sammanväxer med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>