Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Människan i den jämförande anatomiens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En blick på de här meddelade afbildningarna
(fig. 120—127) torde utan vidare förklaringar
kunna öfvertyga oss om, att skelettet hos alla
de olika djurformerna öfverensstämmer i sina
grunddrag, d. v. s. alltid företer de uppräknade
beståndsdelarna, men afpassats till skilda
funktioner genom omdaningar i den ena eller
andra riktningen.
Af särskildt intresse är i detta afseende jämförelsen
mellan främre extremiteten af fågel (fig. 123),
flädermus, (fig. 124), hval (fig. 125), mullvad
(fig. 126) och människa (fig. 127). Hos de två
första har extremiteten på två olika sätt omdanats
till flygredskap, hos hvalen har den blifvit ett
sim- och hos mullvaden ett gräfredskap och slutligen
hos människan ett gripredskap — men öfverallt är det
samma element, som ombildats på skilda sätt.
Som en betydelsefull skillnad mellan människan och
flertalet däggdjur å ena samt öfriga ryggradsdjur
å andra sidan har framhållits, att hos de senare
skulderbladet genom en särskild, å buksidan belägen
skelettdel, korpbenet, är förenadt med bröstbenet,
medan hos de förra korpbenet och sålunda ock denna
förbindelse saknas. Skulderbladet liksom hela den
af detsamma uppburna främre extremiteten erhåller
härigenom hos de högre däggdjuren en större rörlighet,
utbildas och förstoras betydligt.
Hvart har korpbenet tagit vägen? De lägsta af
alla däggdjur, de förut omtalade kloakdjuren,
öfverensstämma i detta liksom i några andra afseenden
mera med kräldjuren än med öfriga däggdjur. Hos dem
kvarstår nämligen ännu korpbenet i sin förbindelse
med bröstbenet. Hos de närmast högre däggdjuren,
pungdjuren, anträffas visserligen fortfarande på ett
mycket tidigt utvecklingsskede korpbenet, men med
tilltagande ålder blir detta parti allt mindre, så
att af detsamma hos det utbildade pungdjuret endast
ett mindre, vid skulderbladet fästadt benutskott
kvarstår. Den lilla resten af korpbenet, det
s. k. korpnäbbet, finnes ock hos människan och tjänar
till ursprung för några muskler. Sin forna betydelse
och själfständighet uppenbarar korpnäbbet hos
människan ännu därigenom, att dess förbening alltid
utgår från en egen benkärna, som i regeln först under
det 16:de till 18:de lefnadsåret sammansmälter med
skulderbladet; hos somliga individer — enligt uppgift
7 % — förblir det under hela lifvet själfständigt.
»Hvilken åsikt vi än må hafva om själens väsen och
förhållande till kroppen, äro vi i alla händelser
nödsakade medgifva, att någon del af kroppen måste
utgöra det verktyg, medelst hvilket själen dels får
kunskap om det, som sker i den oss omgifvande yttre
världen, dels utöfvar sitt omisskänliga inflytande
på kroppens görande och låtande. Ty hvarje i ord
uttalad tanke, hvarje till handling öfvergånget beslut
förutsätter såsom ett oeftergifligt villkor, att
kroppens organ lyda själens befallningar; likaledes
förutsätter hvarje sinnesintryck, som blir medvetet,
med nödvändighet, att de materiella processer, som
retningen framkallar i sinnesorganet, kunna inverka
på själen. Allt detta är otänkbart med mindre än
själen i något eller några af kroppens organ besitter
ett materiellt underlag. En mängd med hvarandra
öfverensstämmande sakförhållanden ådagalägga, att det
är hjärnan, som utgör själens materiella underlag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
