Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 107 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fosterutvecklingens vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmåga af känsel, rörelse, matsmältning,
andning, afsöndring och fortplantning.

Fig.155. En urdjurskoloni; starkt förstorad.

Utgångspunkten för de flercelliga varelserna hafva
vi att söka i urdjurens kolonibildning. Hos en del
urdjur skiljas vid den förut omtalade fortplantningen
ej delningsprodukterna för att föra hvar och en sitt
»encelliga» lif, utan de lägga sig intill hvarandra
till bildandet af en koloni.

I denna kolonibildning kunna vi särskilja flera
grader, som beteckna lika många stationer på vägen
till de flercelliga organismernas uppkomst. Sålunda
bildas kolonier af urdjuren därigenom att ett
större eller mindre antal af dessa senare äro
sinsemellan förenade genom en geléartad substans, som
afsöndras af cellindividerna (fig. 155). Intimare
kan sammanhanget mellan de enstaka, kolonien
bildande urdjuren bli därigenom att urdjuren lägga
sig omedelbart intill hvarandra utan mellankomst af
något förenande ämne.

Fig. 156. Del af en Volvox-koloni; förstorad.

Intet af de nu nämnda urdjuren har dock hunnit öfver
det typiska kolonistadiet: de encelliga organismerna
hafva bevarat sin själfständighet tämligen oafkortad,
och sambandet dem emellan är åtminstone i hufvudsak
blott ett yttre. Annorlunda blir förhållandet, när
en arbetsfördelning mellan de olika individerna i
kolonien utvecklar sig , d. v. s. när vissa urdjur,
således vissa celler i kolonien, öfvertaga en bestämd
funktion, som ej kan utföras af de öfriga. Så är
fallet med t. ex. Volvox (fig. 156): en koloni af
talrika cellindivider, hvilka bilda väggen af ett
med ett geléartadt ämne fylldt, omkring en millimeter
stort klot. Medan flertalet af dessa cellindivider äro
likartade och liksom andra närbesläktade urdjur försedda
hvardera med två flimmerhår (a), får ett mindretal ett
skiljaktigt utseende. De förra ombesörja koloniens
ställflyttning samt upptagandet och tillgodogörandet
af näringen, hvaremot de senare ombesörja
fortplantningen och äro af två slag: dels äggceller
(b), som sakna flimmerhår, uppnå en betydligare
storlek och äro orörliga, dels sädesceller, som
bilda grupper af små ytterst rörliga celler. I en
sådan Volvox-koloni hafva sålunda cellerna utbildat
sig i två skilda riktningar: en del hafva blifvit
»kroppsceller» andra »könsceller». Koloniens
alla individer (celler) kunna ej längre utföra
alla de förrättningar, som äro erforderliga för
koloniens bestånd, endast en del äger förmågan att
fortplanta kolonien. Som de två slagen af enskilda
individer sålunda stå i ett nödvändigt lifssamband
med hvarandra, så hafva vi hos Volvox ej längre en
koloni af själfständiga individer i vanlig mening,
En sådan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>