Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fosterutvecklingens vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligen betydelsefull lifsuppgift, torde redan
framgå af ofvanstående iakttagelser. Hvilken är
denna uppgift?
När man fordom öfverhufvud ansåg det löna mödan
att anställa betraktelser öfver orsaken till ett
så hvardagligt, trivialt sakförhållande som att
barnen likna sina föräldrar, att föräldrarnas
egenskaper öfverföras på afkomman, måste dessa
funderingar med nödvändighet hafva lämnat en
mycket klen behållning. Numera äga vi en del säkert
erfarenhetsmaterial såsom underlag för förklaringen
af ärftlighetsproblemet.
Vid granskning af ett större antal fall visar det sig,
att barnen brås i samma grad på båda föräldrarna,
att således far och mor i allmänhet måste hafva lika
mycken nedärfningskraft. Men vi veta ock, att hos djur
med yttre befruktning, där således äggen befruktas
utanför moderdjuret, könscellerna äro det enda
materiella samband, som existerar mellan föräldrar
och afkomma. Redan detta sakförhållande ger vid
handen, att det måste vara könscellerna, som förmedla
ärftligheten. Enär, såsom vi förut anmärkt, afkomman
i stort sedt ärfver lika mycket af far som af mor,
måste gifvetvis ärftlighetens materiella underlag
vara en beståndsdel, som är förhanden i ungefär samma
mängd i faderns och moderns könsceller. Protoplasman
kan således omöjligt vara denna beståndsdel, enär
den, som vi redan sett, är i ägget tillstädes
i mycket större mängd än i sädescellen. Återstå
blott centralkroppen och kromosomerna. Den förra är,
såsom förut nämndt, högst sannolikt rörelsecentrum
och ger som sådant impulsen till delningen. Att den
ej på samma gång kan vara ärftlighetsbäraren framgår
redan däraf, att den ägget tillhörande centralkroppen
försvinner före äggdelningens början. Återstå således
kromosomerna, och dessa torde också tillfredsställa
alla anspråk, som rimligtvis kunna ställas på
det organ, som förmedlar ärftligheten. Först och
främst äro kromosomerna den enda kända substans,
som i lika mängd finnes i ägg- och sädescellen;
ty huru mycket mindre sädescellen än är, förekomma
dock kromosomerna i lika mängd och i samma storlek
i båda könscellerna. Vidare äro kromosomerna
den enda substans, som vid celldelningen undan
för undan öfverföres i lika mängd från cell till
cell. Hela den invecklade apparat, som sättes i
gång vid celldelningen och hvars hufvudmoment vi
förut skildrat: kromosomernas tudelning, halfvornas
transport till kärnspolens ändar, deras likformiga
fördelning på de nybildade cellerna o. s. v. —
hela denna apparat tyckes blott hafva till uppgift
att åstadkomma en osvikligt likformig fördelning af
kromatinmassan på cellerna.
Är, som vi ha anledning att tro, det antagandet
väl grundadt, att kromosomerna äro det materiella
underlaget för ärftligheten, hafva vi ock ryckt
ett annat af lifvets betydelsefullaste fenomen
närmare på lifvet, nämligen variabiliteten eller den
organismernas egenskap, att afkomman i större eller
mindre grad kan afvika såväl från föräldrarna som
inbördes — denna allmänna företeelse, hvilken Darwin,
såsom vi sett, gjorde till en af utgångspunkterna för
sin lärobyggnad. Få vi nämligen förutsätta, att de
kromosomer, som vid könscellernas mognad utstötas —
hos äggen i form af polceller —, ej äro likvärdiga hos
alla könsceller, att således olikartade kromosomer
— d. v. s. bärare för olikartade egenskaper — komma
att öfvergå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
