Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 131 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fosterutvecklingens vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förena sig dessa till den stora kroppspulsådern (ej
synlig å fig. 217), hvilken går längs ryggraden bakåt.

Med det nyss beskrifna skedet har emellertid
hos de med lungor andande djuren hela denna
gälapparat och de till densamma hörande kärlen
uppnått höjdpunkten af sin utveckling. Anlag till
gälar uppträda aldrig. Denna gälapparat som helhet
är hos de högre djuren en förgänglig bildning och
företer under den senare delen af fosterlifvet en
tillbakagående utveckling: den försvinner allt mer
och mer, i det flertalet gälspringor fullständigt
tillslutas, och de bakre gälbågarna till största
delen långt före födelsen utplånas. Fullständigt
förintas dock ej denna gälapparat, utan en del — och
detta är ej det minst märkvärdiga i denna process —
räddas från undergång genom en s. k. funktionsväxling,
d. v. s. genom att ombildas och träda i en annan,
för densamma ursprungligen främmande lifsyttrings
tjänst. Genom att följa människans fosterutveckling
kunna vi sålunda öfvertyga oss om, att de två
öfre gälbågarna ingalunda fullständigt försvinna
utan omdanas till de s. k. tungbenshornen och
tungbenskroppen, hvilka skelettdelar hos människan
och de öfriga däggdjuren trädt i tungapparatens och
struphufvudets tjänst. Nyare undersökningar göra det
sannolikt, att delar motsvarande äfven några af undre
gälbågarna hafva hos de högre ryggradsdjuren räddats
från fullständig undergång genom att ingå i bildningen
af struphufvudet.

Fig. 219. Något förenklad bild af yttre hörselgången (y), trumhålan (u) och örontrumpeten (ö) hos människan. h. hörselben. t. trumhinnan, b. hufvudets ben.

Som nämndts tillslutas svalgspringorna fullständigt
(fig. 202—204) under fosterlifvet med undantag
af den öfversta, som kvarstår hos de högre
ryggradsdjuren — människan inbegripen — under hela
lifvet men ej längre som ett andedräktsorgan utan
såsom en del af — hörselapparaten! Å denna gälspringas
plats finnes nämligen hos den utbildade individen en
rad af håligheter, som förmedla den kommunikation
mellan yttervärlden och svalget, som vi känna
under benämningarna yttre hörselgången, trumhålan
och örontrumpeten, den senare ett rör, som sätter
trumhålan i förbindelse med svalget (fig. 219). Men
förutom denna normala kvarlefva af en gälspringa
finnes undantagsvis hos barnet vid dess födelse en
trång gång, som sträcker sig från halsens hud (ofta
något ofvan om nyckelbenet) in i svalget. Densamma
uppfattas vanligen under namnet af halsfistel som en
sjuklig bildning och kan blifva föremål för operativa
ingrepp från läkarens sida. Denna halsfistel är
emellertid ingenting annat än en rest af en af
de undre gälspringorna, hvilken af en eller annan
anledning ej tillslutits under fosterutvecklingen.

Äfven af de förut omnämnda gälblodkärlen, hvilkas
existens från ändamålsenlighetens synpunkt under
ingen period af de lungandande djurens lif är
motiverad, tillbakabildas somliga, medan ur andra
framgå blodkärl, som hos den fullvuxne gå till hufvud,
hals, lungor o. s. v.

Det språk, de i det föregående anförda embryologiska
sakförhållandena tala, är lätt att förstå. Förekomsten
af hela denna gälapparat hos alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>