Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Människokroppens rudimentära organ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med bättre och hafva sålunda lika goda utsikter
att efterlämna afkomma som de skarpsyntare. Men
härutaf blir en allmän försämring af ögonen bland
ifrågavarande djurformer en nödvändig följd,
enär ett så kompliceradt organ som ögat har mycket
större möjligheter att variera i ogynnsam än gynnsam
riktning, ty den förra kan uppnås på många, den
senare blott på mycket få vägar. När sålunda i en
kroppsdel variationer uppträda, som ej stå under
det naturliga urvalets uppsikt, så blir följden den,
att organet försämras.
I öfrigt kan förkrympning af en kroppsdel framkallas
därigenom att densamma ej varit i bruk under
flera generationer, hvarigenom den från generation
till generation försämras; eller därigenom, att
densamma blir skadlig för innehafvaren och att det
naturliga urvalet gynnar sådana individer hos hvilka
det skadliga organet är sämst utbildadt (»omvändt
urval»). Förkrympning kan äfven uppstå genom ogynnsam
inverkan af yttre faktorer (t. ex. ställflyttnings- och
sinnesorganens tillbakabildande hos parasiter;
förlust af hudfärgen hos i grottor lefvande djur på
grund af ljusbrist).
Äfven ett annat kännetecken, som är gemensamt för
de verkligt gagnlösa rudimentära organen, är, att
de variera mera än andra organ. Detta att de inom
samma djurart hos somliga individer äro mera, hos
andra betydligt mindre förkrympta, får likaledes en
otvungen förklaring af den omständigheten, att de
funktionslösa organen ej längre äro föremål för det
naturliga urvalets inverkan.
Fig. 247. En sjöpung (efter Kupffer).
Utan att våga ytterligare trötta min läsare med
teoretiska resonemang vill jag blott framhålla,
att de rudimentära organ, som vi hittills omtalat:
bardhvalarnas tänder, de under jorden lefvande djurens
ögon äfvensom de rudimentära bildningar, som uppstå
på grund af ett parasitiskt lefnadssätt - alla dessa
rudimentära bildningar uppkomma genom rent regressiv
(tillbakagående) utveckling d. v. s.: på grund af
förändradt lefnadssätt har en bestämd funktion
(t. ex. seendet) blifvit öfverflödig och motsvarande
funktions bärare (ögat) har tillbakabildats.
Denna rent regressiva utveckling kan, när den
samtidigt angriper flera organsystem, leda till
en verklig degeneration. Ett intressant exempel
härpå är en djurgrupp, man benämnt sjöpungar,
af hvilka flera arter lefva vid Sveriges västkust
(fig. 247). Sjöpungens larv är en liten, fritt omkring
simmande varelse, som är byggd som ett ryggradsdjur:
den har en ryggsträng, ofvanför denna ligga hjärna
och ryggmärg; med den förra stå högre sinnesorgan i
förbindelse. Men larvens fria lif varar blott några
timmar. Den fäster sig vid något föremål i hafvet
och inom kort försvinna alla de organ, som voro af
betydelse för den rörliga larven, men hvilka ett
fastsittande djur saklöst kan undvara: ryggsträngen
och sinnesorganen upplösas fullständigt, af
nervsystemet återstår blott en liten nervknut. Däremot
utbildas matsmältnings- och könsorganen. Djuret har
således som fullvuxen förlorat alla det högre och
friare lifvets funktioner; det tillbringar sina åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
