Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Människokroppens rudimentära organ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de lägre djurens blinkhinna. Anmärkningsvärdt är,
att densamma enligt uppgift är bättre utbildad hos
några naturfolk än hos européerna.
Ett annat, föga uppmärksammadt rudimentärt organ är
gomlisterna, d. v. s. de mer eller mindre utbildade
tvärlisterna, hvilka till ett antal af 2-4 finnas
å främre delen af människans gom (fig. 252 A). Hos
fostret (fig. 252 B) och det nyfödda barnet äro
dessa lister både starkare utbildade och talrikare,
så att de bekläda en större del af gommen. Under
uppväxten utslätas de bakre vecken allt mera,
de främre blifva ofta oregelbundna och afbrutna
och hos äldre personer kunna samtliga veck vara
utplånade. Lägga vi härtill, att hos flertalet andra
däggdjur (fig. 252 C) gomlisterna förete en stark
och ofta för olika arter olika utformning, hvilken
gör dem skickade till verksamma hjälpmedel eller
redskap vid tuggning och fasthållande af födan, så
inse vi utan vidare, att vi här ha för oss ett organ,
som hos människan är ett gagnlöst arf ifrån förfäder,
hos hvilka det stod i full funktion.
Fig. 253. Bäcken, korsben och svanskotor (s)
hos människan. m rudimentär svansmuskel.
Detta liksom de i det följande omnämnda organen (på
ett fall när) uppvisar en egenskap som kännetecknar
det stora flertalet rudimentära organ, nämligen att de
äro bättre utbildade, mindre förkrympta hos fostret än
hos den fullväxta individen. För hvar och en som tagit
kännedom om den biogenetiska lagen, hvilken vi undersökt
i det föregående, innebär ju detta blott en bekräftelse
på och en utvidgning af denna sats:
under fosterutvecklingen uppträda karaktärer, som utmärkt
stamfäderna och som således tillhöra en förfluten historisk
period af den ifrågavarande djurartens utveckling, i mera
utbildadt skick än hos den könsmogna individen.
Motståndarna till härstamningsteoriens tillämpning
på människan hafva ofta gjort ett stort nummer
af den omständigheten, att vi i motsats till
flertalet ryggradsdjur sakna svans. Utan att för
tillfället vilja slå mynt af det faktum, att äfven
de högst organiserade aporna i berörda hänseende
öfverensstämma med människan, kan det vara skäl
att i korthet granska halten af ofvannämnda
inkast. Den fullväxta människans ryggrad består
af 33-34 kotor; de fyra eller fem nedersta äro de
starkt förkrympta och under huden dolda svanskotorna
(fig. 253). På tidigare utvecklingsstadier finnes
däremot regelbundet äfven hos människan en verklig,
fritt och tydligt framträdande svans, hvilken i intet
annat, än möjligen hvad längden beträffar, skiljer
sig från samma kroppsdel hos andra däggdjursembryoner
(fig. 254, 255). I detta svansämne ingå anlag till
6-8 svanskotor, således till flera, än som normalt
förekomma hos den fullväxta människan. Äfven blodkärl
motsvarande dem, som finnas hos djur med utbildad
svans, äro påvisade i detta svansbihang. Men från
och med tredje, senast fjärde fostermånaden är i
regeln hvarje spår af denna svans försvunnet;
svansutskottet har upptagits i bålen, blodkärlen ha
tillbakabildats och kotanlagens antal har minskats
genom sammanväxning.
I litteraturen förekomma talrika uppgifter om, att
detta svansbihang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
