Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Människokroppens rudimentära organ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»medfödt» underlag. Man har ock antagit, att under
fosterutvecklingen celler eller cellgrupper kunna
lösslitas ur sitt normala samband och kvarstå som
ett obrukadt material, hvilket vid tillfälle kan
utvecklas till någon abnorm bildning.
Slutligen har man fäst uppmärksamheten på, att just
sådana delar af vår kropp, där under fosterlifvet
särskildt invecklade utvecklingsföreteelser ägt rum,
ofta äro sätet för elakartade nybildningar.
Som emellertid någon fullt tillfredsställande
förklaring med stöd uteslutande af de embryologiska
företeelserna ej kan uppnås ligger tanken nära
till hands att med tillhjälp af artens historia
söka efter orsaken till sagda och andra sjukliga
bildningar, Wiedersheim anser nämligen, att liksom
hos individen vid högre ålder uppträda vissa
degenerationsfenomen (senil degeneration) också hos
arten under loppet af dess historiska utveckling
organ och organdelar funktionellt kunna degenerera,
kunna blifva »utöfvade». På den grund skulle liksom
vid de individuella ålderdomsföreteelserna äfven hos
arten en minskning i lifsenergi och motståndskraft
gentemot skadliga inflytelser kunna uppträda. Man
kan således hafva anledning att fråga, huruvida ej i
vissa fall och under vissa villkor ett organ på ett
visst historiskt utvecklingsskede kan vara mer eller
mindre disponeradt för sjukliga förändringar i form
af tumörbildningar eller i annat afseende. Antingen
ett organ befinner sig på ett skede af tillbakagående
utveckling eller det är fråga om en funktionsväxling
är det tänkbart, att, då en rubbning i dess funktioner
inträdt, också en rubbning i dess väfnaders
jämnviktsläge ägt eller äger rum.
Bland de fall som Wiedersheim anför väljer jag
följande. Det är ett kändt förhållande, att våra
lungspetsar äro kroppsdelar, som särskildt ofta
angripas af olikartade åkommor. Förklaringsgrunden
härtill – om ock väl ej den enda – skulle vara att
söka i den omständigheten, att hos människan den
öfre delen af bröstkorgen (eller öfvergångsområdet
mellan hals-och bröstregion) bevisligen är stadd i en
tillbakagående utveckling, en företeelse, hvilken ej
ännu har kommit till någon afslutning. Man påträffar
nämligen stundom ej blott refbensrudiment på de
sista halskotorna, något som antages tyda på att
bröstregionen fordom haft en större utsträckning,
utan någon gång är ock det första refbensparet mer
eller mindre förkrympt och ofullständigt, hvilket
skulle tolkas så, att äfven detta refbenspar är stadt
i tillbakagående utbildning.
Äfven till en annan svag punkt i vår organisation
anses en under artens utveckling försiggången
reduktionsprocess vara skulden. Medan hos lägre
djur liksom hos människofostret på tidigare skeden
ryggmärgen sträcker sig genom hela ryggraden
ända till dess spets, slutar densamma hos den
fullväxta människan redan vid första eller andra
ländkotan. Wiedersheim anser det därför sannolikt,
att flera af de sjukliga nybildningar, som kunna
förekomma i svanskotregionen, leda sitt ursprung från
några organ (ligament, nerver, kärl, tarmparti),
som numera endast i förkrympt tillstånd uppträda å
denna del af kroppen.
I ett föregående kapitel ha vi lärt känna, huru
under fosterutvecklingen en fullständig gälapparat
med gälbågar, gälspringor och öfrigt tillbehör upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>