Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Människokroppens rudimentära organ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi kunna begripa uppkomsten, ja naturnödvändigheten
af de rudimentära organens tillvaro. Ty, anmärker
Weismann, vore naturen ej i stånd att låta organ
försvinna, som blifvit öfverflödiga, så skulle den
största delen af artombildningen inom den organiska
världen alls ej ha kunnat äga rum. De delar, som voro
förhanden, men blifvit onyttiga, skulle stå hindrande
i vägen för de andras verksamhet och hämma dem i deras
utbildning. Ja, skulle alla de organ, som förfäderna
ägt, med nödvändighet nedärfvas och bibehålla sig
hos afkomlingarna, så skulle resultatet blifva
ett monstrum, som saknade existensmöjligheter. Den
tillbakagående utvecklingen af sådana organ, som
blifvit öfverflödiga, är således ett villkor för
framåtskridandet.
Redan i början af detta kapitel har jag meddelat
några antydningar om, huru rudimentära organ
uppkomma. Hvad särskildt människan beträffar, så kan
gifvetvis genom det skydd, vår kultur erbjuder oss,
vissa organ blifva i någon mån mindervärdiga i vår
civiliserade form af kampen för tillvaron och därför
försummas af urvalet och tillbakabildas. Detta gäller
till en viss grad om några af våra sinnesorgan, som
onekligen äro skarpare utbildade hos naturfolken
än hos flertalet kulturindivider. Rörande denna
punkt anmärker Weismann: »Vi kunna nu förtjäna vårt
bröd alldeles oberoende af, huru skarp vår hörsel
eller huru fin vår lukt är, ja, till och med våra
ögons synkraft är ej längre något afgörande moment
med afseende på existensmöjligheten i vår kamp för
tillvaron. Allt sedan uppfinningen af glasögonen äro
närsynta personer åtminstone i de högre samhällslagren
i fråga om förvärfsförmåga knappt underlägsna dem,
som äro utrustade med normal synskärpa. Därför
äro ock de närsyntas antal så stort. I forntiden
skulle en närsynt soldat, en närsynt fältherre eller
jägare varit fullkomligt omöjliga; ja, i nästan
hvarje ställning af det mänskliga samhället skulle
närsynthet varit ett väsentligt hinder, som försvårat
eller omöjliggjort personens fortkomst. I våra dagar
är detta ej längre förhållandet. Den närsynte kan
lika väl som hvarje annan göra karriär, men hans
närsynthet, för så vidt denna beror på nedärfdt
anlag, kommer att tagas i arf af hans afkomlingar,
något som återigen kan bidraga därtill, att nedärfd
närsynhet kommer att blifva en vidt utbredd egenskap
inom vissa samhällsklasser.»
Af hela den förgående framställningen framgår således
med all önskvärd säkerhet, att rudimentära organ eller
organdelar äro all organisk utvecklings nödvändiga
och oundvikliga följeslagare.
Men det är ej blott den organiska utvecklingen
som efterlämnar dylika kvarlefvor såsom minnenkulturella, det sociala, det moraliska, det kyrkliga,
på alla områden, som öfverhufvud hafva en historia,
skrifven eller oskrifven, skola vi kunna påvisa mer
eller mindre utplånade, förbrukade eller föråldrade
af sitt förlopp – på alla lifvets områden: på det
det kulturella, det sociala, det moraliska, det kyrkliga,
på alla områden, som öfverhufvud hafva en historia,
skrifven eller oskrifven, skola vi kunna påvisa mer
eller minre utplånade, förbrukade eller föråldrade
rester af förr i tiden lifskraftiga och användbara
element. Massor af våra sedvänjor, ceremonier,
talesätt, ur hvilka innehållet för länge sedan
flyktat och endast formen kvarstår, skulle kunna
anföras som bevis.
Blott några få exempel ur det stora förrådet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
