Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Människokroppens rudimentära organ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart insåg man fördelen af att hafva större vagnar
och gjorde sådana med tre kupéer (fig. 265); men
hvarje kupé för sig betraktad liknar fortfarande
den gamla diligensen, liksom denna starkt buktig
men hvilande på ett gemensamt underlag. Af den
gamla diligensbotten är emellertid ej annat kvar
än en stark list på vagnens utsida, hvilken list
numera ej är något annat än en prydnad. Fönstren äro
fortfarande den gamla diligensens. Diligenstypen
är sålunda alltjämt fullkomligt omisskännlig. Den
å fig. 266 afbildade vagnen, en af de första som
rullade på de svenska statsbanorna, är mycket lik
den förra, men dess bredsidor ha blifvit plana; de
sakna således de tre buktiga ytorna, som på de äldre
vagnarna betecknade de tre särskilda kupéerna. En list
har emellertid fortfarande glömt sig kvar såsom ett
minne af den gamla typen, och fönstren hafva ännu sin
rundade form. På den i fig. 267 framställda vagnen har
den bågformiga listen alldeles försvunnit och andra
klasskupéerna ha antagit modärn form, medan första
klassen mera konservativt ännu bevarat diligensminnet
i fönstrens rundade form. Nu har äfven denna klass
reformerats och gjort sig af med den sista kvarlefvan
från diligenstiden.
Talrika och typiska rudimentära organ kunna
påvisas på det språkliga området. Redan Darwin har
jämfört de rudimentära organen med de inom talrika
språk förekommande bokstäfver, hvilka stå kvar i
skriftspråket men ej längre uttalas.
På den religiösa kultens område äro hithörande fenomen
af lätt insedda skäl mycket vanliga. Nordiska Museets
styresman, Bernhard Salin, som gjort hithörande frågor
till föremål för ingående undersökningar, har benäget
meddelat mig följande. I en landtkyrka i Danmark brukade
sedan gamla tider de kyrkobesökande regelbundet göra en
bugning, då de passerade förbi ett bestämdt ställe i
kyrkan. Vid en för någon tid sedan företagen restauration
upptäcktes under den puts, som beklädt kyrkans innerväggar,
just på det ifrågavarande stället en – madonnabild!
Gifvetvis erbjuder olika tiders klädedräkt flera
exempel på delar, som förlorat sin ursprungliga
betydelse. Jag erinrar här om den stickning och de
knappar, som finnas nära nedre kanten af ärmarna å
flertalet modärna herrockar. De representera gifvetvis
ett sista minne af det uppslag, som på 1700-talet ej
saknades å någon finare mansrock.
Slutligen blott ännu ett drastiskt exempel från
ett helt annat område! I sina »Tankar och minnen»
omtalar Bismarck, huru han under sin vistelse i S:t
Petersburg 1859 företog med den till hofvet hörande
societeten i sällskap en promenad i sommarträdgården
mellan Paulspalatset och Nevan. Kejsaren fäste
sig då vid, att en soldat stod på post midt på
en gräsplan därstädes. När soldaten på frågan,
hvarför han stod där, ej kunde gifva annat besked,
än att han gjorde så på befallning, lät kejsaren
genom sin adjutant höra efter på vakten, men fick
ej heller där annan upplysning än att denna vaktpost
utsattes både vinter och sommar. Anledningen kände man
icke. Saken dryftades vidare vid hofvet och kom äfven
till tjänstepersonalens kännedom. Då anmälde sig en
gammal pensionstagare och uppgaf, att hans far vid
ett tillfälle i sommarträdgården sagt till honom,
då de gingo förbi skiltvakten: »Där står han ännu
och vaktar blomman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
