Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VII.
<h1>HJÄRNAN.</ha>
Redan i ett föregående kapitel ha vi lärt känna,
att människans hjärna erbjuder en betydelsefull
illustration af den biogenetiska grundlagen:
vår hjärna undergår under fosterlifvet en rad
förändringar, som till sina väsentliga drag
motsvaras af stadier, på hvilka hjärnans utbildning
hos djuren afstannat. Särskildt kunde vi fastslå
det beaktansvärda faktum, att från fiskarna till
däggdjuren stora hjärnan blir allt mäktigare, blir
större och mera komplicerad i förhållande till
de öfriga hjärndelarna. Vi erinra oss vidare, att
hjärnans tilltagande utveckling äfven på geologisk
väg är påvislig, således är en historisk företeelse
samt slutligen att denna hjärnans utbildning
når sin höjdpunkt hos en af lifvets yngsta men
just på grund af denna högsta utbildning högsta
produkter: människan. Som nu inom samma djurgrupp
i regeln tillväxten af ett organs volym och af
dess funktionsförmåga följas åt, så kunna vi af
ofvan påpekade fakta med stor trygghet draga den
slutsatsen, att stora hjärnans funktionsförmåga under
världsåldrarnas lopp blifvit betydelsefullare, och att
den når sin höjdpunkt hos nutidens människa. Slutligen
erinra vi ånyo därom, att vår nuvarande kunskap om
kroppens byggnad äfvensom tallösa experiment samt
iakttagelser vid sjukbädden samstämmigt ådagalägga,
att det är hjärnan, som är det materiella underlaget
för själsverksamheten.
Redan långt innan experiment eller anatomisk
undersökning skapat ett solidt underlag för denna
uppfattning, hade den uttalats och omfattats af
flera forskare. Än betraktades hjärnan i sin helhet,
än en viss hjärndel, t. ex. den redan förut omtalade
tallkottkörteln, såsom själens säte, än ansåg man,
att »hjärnan afsöndrade tankarna på samma sätt som
lefvern gallan». Den förste, som sökte på vetenskaplig
grund uppbygga läran om hjärnan som själsverksamhetens
underlag, var den framstående hjärnanatomen Frans
Josef Gall (född 1758, död 1828). Han visade, huru
inom djurvärlden hjärnans utbildning alltid står i
direkt proportion till intelligensens styrka. Gall
delade »själskraften» i ett antal skilda, af hvarandra
oberoende förmögenheter eller egenskaper samt förlade
dessa till olika delar af hjärnan. Han föreställde
sig, att de olika själsegenskapernas organ vore
belägna på hjärnans yta inom vissa skarpt begränsade,
större eller mindre områden. Han antog 27 sådana
själsegenskaper med motsvarande antal hjärnorgan;
sålunda talade han om hjärnorgan för barn- och
föräldrakärlek, för vänskap, mordlust, färg, språk,
kvickhet, gudsfruktan o. s. v. En särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
