Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I fullständig öfverensstämmelse med förut meddelade
fysiologiska och anatomiska observationer befinna sig
ock de resultat med afseende på människans hjärna,
som framgå ur siffrorna i vår tabell. Människans
absoluta hjärnvikt öfverträffar den hos alla andra
varelser med undantag af de allra störstas nämligen
elefanternas och de större hvaldjurens. Med afseende
på relativ hjärnvikt är människan öfverlägsen
alla äfven de minsta däggdjuren med undantag af de
små aporna; jämför n:o 13—15 med 16—17. Och detta
faktum ger oss en synnerligen viktig fingervisning
rörande det problem, vi söka lösa: människosläktets
genealogi. Trots det att människans intelligens är
absolut öfverlägsen alla andra varelsers, är hennes
hjärnvolym dock den som man har skäl antaga under
förutsättning, att människan är en medlem af samma
djurordning som ofvannämnda mindre apor! Ty hjärnans
vikt hos människan förhåller sig till de små apornas
såsom hjärnvikten hos större djur till de mindres inom
andra djurordningar. Däremot upphör öfverensstämmelsen
med andra varelser, så snart vi jämföra människans
hjärnvikt med densamma hos apor af människans storlek;
gentemot dem visar sig människan äfven med afseende på
hjärnvikten vara den mest gynnsamt utrustade. Orsaken
till sistnämnda förhållande är klar: hos människan
hafva de hjärndelar, som ej påverkas af kroppsvolymen,
således centra för det högsta själslifvet,
utvecklats i högre grad än hos de jämnstora
medlemmarna i samma naturliga grupp — en uppfattning
som ju står i öfverensstämmelse med hvad som förut
meddelats om storhjärnans associationscentra.
Vi kunna således påvisa, huru människans själsliga
afvikelser från alla andra varelser motsvaras af
väsentliga olikheter i det materiella underlaget för
själsyttringarna. Hos djuren äro associationsfälten —
antingen de nu, som Flechsig vill, utgöra skarpare
begränsade och sammanhängande områden eller de äro på
annat sätt anordnade — ej på långt när så utbildade
som hos människan, och ju längre man följer skalan
nedåt desto mindre blifva de. Vi förstå därför ock,
att djuren ej kunna bilda så talrika associationer
som människan. Vid dressyr af hästar och hundar kan
man ju öfvertyga sig om, huru svårt det är att förmå
dessa djur att bilda nya associationer.
Människans storhjärna skiljer sig alltså från och
höjer sig öfver alla andra varelsers bland annat genom
absolut och relativ storlek, så att den öfverlagrar
alla öfriga hjärndelar, äfven lilla hjärnan. Dock
veta vi, att denna öfverlägsenhet ej är alldeles
utan inskränkningar. Såsom vi förut lärt känna,
öfverträffas människan med afseende på den absoluta
hjärnvikten af jättedäggdjuren och med afseende på
den relativa af de mindre aporna. Medan den nämnda
egenskapen, lilla hjärnans öfverlagring af storhjärnan
tillkommer alla egentliga apor, har hos halfaporna
(fig. 270) liksom hos öfriga däggdjur storhjärnans
nackparti ej hunnit den utbildning att lilla hjärnan
af detta öfverlagrats.
Inom den högsta däggdjursgruppen kunna vi urskilja
flera grader i storhjärnans utdaning, som kulminerar
hos människan. Ty medan de lägre apornas hjärna
(fig. 271) genom sin fattigdom på vindlar samt sin
mindre och tillspetsade panndel ännu företer likhet
med halfaporna (fig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
