Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökt gifva en förklaring af instinktens uppkomst,
torde den, som bäst öfverensstämmer med erfarenheten
kunna formuleras sålunda: instinkthandlingar härledas
från förståndshandlingar, som blifvit mekaniska,
som mer eller mindre fullständigt öfvergått till
reflexverksamhet, d. v. s. till en af viljan
oberoende verksamhet; eller hvad som torde komma
på ett ut: instinkthandlingar äro nedärfda vanor,
som småningom under lifsvillkorens inflytande och
under många släktled förvärfvats. Weismann lämnar
en annan förklaring af instinktproblemet: enär
instinkthandlingarna äro nödvändiga för artens
bestånd och anpassade till lefnadsvillkoren, så
hafva de uppkommit och utbildats under det naturliga
urvalets inflytande.
Men alldeles oberoende af, hvilken uppfattning af
instinktens uppkomst framtidens forskning skall visa
vara den riktiga, kommer dock det för föreliggande
spörsmål betydelsefulla faktum oomtvistligt att
kvarstå, att ej blott djuren utan ock människan
äga instinkter, till stor del gemensamma för
båda. Jag erinrar blott om flera s. k. drifter såsom
själfbevarelsedriften, den nyföddes drift att dia o. a.
Med afseende på den förut gifna definitionen af
instinkt är att märka, att djurens instinkthandlingar
kunna, såsom genom talrika och tillförlitliga
iakttagelser blifvit ådagalagdt, gifva vika för och
modifieras af individuellt förvärfvade erfarenheter,
något som torde förutsätta tillvaron af intelligens.
Verkliga förståndshandlingar kunna således ej
frånkännas djuren; de uppträda ej oförmedladt först
hos människan. Alla för vår iakttagelse åtkomliga
fakta tala fastmera för, att äfven de mänskliga
själsförmögenheterna äro produkten af en utveckling,
och att denna utveckling i stort sedt gått hand i
hand med hjärnans. Ur naturvetenskaplig synpunkt
måste således psykologien eller läran om själen
alltid förblifva identisk med nervsystemets fysiologi,
hvarför ock naturforskaren har både rätt och plikt att
på psykologien tillämpa väsentligen samma metoder och
betraktelsesätt, som ledt den moderna forskningen till
sina lysande framgångar på flera af fysiologiens andra
gebit. Af lätt insedda skäl stöter dock den jämförande
psykologien på svårigheter, som äro främmande för
fysiologiens öfriga grenar. Det kan därför ej förvåna,
att sagda vetenskap hittills blott hunnit taga de
allra första stegen på en mycket lång väg, ej heller
att stora meningsskiljaktigheter ännu råda rörande
tolkningen af flera af denna forsknings resultat. Hvad
här kan meddelas, är ej annat än några antydanden om,
huru några af de sidor, i hvilka själsegenskapernas
olikhet hos människan och djuren bjärtast framträda,
kunna uppfattas och bedömas ur biologisk synpunkt.
I förbigående må påpekas, att, såsom omedelbar och
oförtydbar iakttagelse lär oss, de högre djuren röna
likartade sinnesrörelser som vi själfva, och att dessa
taga sig uttryck på motsvarande sätt. Skratt och gråt,
vissa minspel o. s. v. förekomma hos aporna under
liknande förhållanden som hos människan.
En af den modärna naturvetenskapliga psykologiens
grundläggare, W. Wundt, förfäktar den åsikten, att
djuren, försåvidt vi förmå döma, sakna förmåga af
logisk reflexion och egentlig fantasiverksamhet samt
på den grund också förmågan att tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
