Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Djuret kan gifva uttryck åt sina känslor, det
högre stående djuret kan i inskränkt måtto
förråda förhandenvaron äfven af föreställningar,
som stå i sammanhang med känslor. Djuret äger
vissa af språkets element, liksom det äger vissa
medvetandets element, som kunna tjäna till underlag
för intellektuella funktioner — men språket själft
äger det ej. Hos de högre djuren saknas i allmänhet
ej de anatomiska förutsättningarna för språket;
talorganens artikulationsförmåga torde hos många
vara tillräckligt utbildad för att kunna åt tankarna
gifva ett förnimbart uttryck, ifall det ej vore
tankarna själfva, som saknades. På frågan, hvarför
djuren ej tala, förblir alltså det bekanta svaret:
de ha ingenting att säga, det riktigaste.»
Trots denna låga värdesättning af djursjälen — ett
omdöme, som ingalunda delas af alla djurpsykologer
— betonar dock Wundt i fortsättningen af sin
undersökning: »Såvida vi medgifva, att vissa för
känslor och föreställningar kännetecknande rörelser
och läten äro språkets begynnelsestadier, så måste
vi också erkänna, att sådana ej saknas hos djuren,
liksom öfverhufvud deras själslif i hvarje afseende
utgör ett begynnelsestadium af människans.»
Det är också odisputabelt, att åtminstone de högre
djuren äga förmåga att genom olika ljud uttrycka olika
sinnesstämningar och vissa önskningar, att det sålunda
hos dem finnas ansatser till ett ljudspråk. Den
framstående svenske djurpsykologen Gottfrid Adlerz
klargör genom några exempel det väsentliga i denna
fråga. »Djuren använda vissa varningsskrik, signaler
och locktoner, som förstås af deras kamrater. Apor
utstöta olika skrik för olika sinnesstämningar
och framkalla därigenom samma sinnesstämningar hos
sina kamrater. Hundar skälla på många olika sätt
vid olika tillfällen, och deras gnäll, då de tigga
mat, är omöjligt att missförstå, i synnerhet som det
plägar åtföljas af ett utttrycksfullt minspel. Hvar
och en har sett, att en hund, som önskar få en dörr
öppnad, söker åskådliggöra detta genom att gnällande
och svansviftande ställa sig vid dörren och därifrån
kasta en bedjande blick på sin herre. Om han är mycket
ifrig, plägar han ytterligare förtydliga sin önskan
genom att skrapa på dörren. Om hans herre ändå ej
tycks märka hans förehafvande, plägar hunden gå fram
och stöta till honom med nosen, tydligen för att väcka
hans uppmärksamhet, och återvänder därefter till sin
dörr. Här understödes således det bedjande gnället af
miner och åtbörder, och det är mycket sannolikt, att
sådana spelade en stor roll vid språkets [eller kanske
snarare: språkens] första uppkomst, liksom de ännu
i dag i synnerligen hög grad användas af vilda raser
såsom en ersättning för talspråkets ofullkomlighet. De
första orden voro sannolikt härmningar af naturljud
eller djurläten, såsom det är fallet med vissa ännu
kvarlefvande ord af mycket hög ålder i åtskilliga
språk. Barn och vildar visa mycken benägenhet för
att benämna djuren efter deras läten, och om det
t. ex. fallit någon mera förståndig individ af våra
halfmänskliga förfäder in att genom härmande af ett
rofdjurs läte angifva för sina kamrater beskaffenheten
af en hotande fara, så skulle därmed första steget
till bildande af ett språk vara taget.»
Den moraliska känslan eller samvetet har väl alltid
uppfattats som ett af människans särmärken på det
själsliga området. I hvad mån vi äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
