Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Människan och hennes närmaste släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyngdlagen utvecklingen af ett mänskligt kranium
hos ett fyrfotadjur är otänkbar. Vidare har
nyligen en skotsk anatom (Cunningham) framlagt det
anmärkningsvärda förhållandet, att det centrum i
människans hjärna, som reglerar armens rörelser,
utvecklas redan i sjätte fostermånaden, talcentrum
däremot mycket senare, först efter barnets
födelse. Med rätta anser Cunningham, att denna
omständighet kan anföras till förmån för den åsikten,
att den upprätta kroppshållningen har föregått
det artikulerade språkets uppkomst, hvilken senare
naturligtvis åter på det intimaste sammanhänger med
hjärnans exceptionella utbildning. Förvärfvandet
af den upprätta kroppsställningen och den stränga
arbetsfördelningen mellan extremitetparen måste
således vara de moment, hvilka utgöra den första och
förnämsta drifkraften till människoblifvandet.
Detta faktum, att aporna är den enda däggdjursgrupp,
inom hvilken gradvisa öfvergångar mellan fyr- och
tvåfotarörelsen uppträda, inom hvilken allvarliga,
om ock ej i allo lyckade försök göras att gifva åt
händerna högre funktioner — redan denna omständighet
talar starkt till förmån för antagandet af ett
genetiskt samband mellan människa och apor.
För mera än 20 år sedan fäste amerikanaren Charles
Morris uppmärksamheten på detta förhållande. Hos
flertalet andra däggdjur är bålens läge mer eller
mindre vågrät. Trädlif frambringar ej med nödvändighet
en afvikelse från denna kroppsställning, eftersom
den bibehålles af alla i träd lefvande däggdjur utom
af aporna. Hos dessa senare är handen utrustad med
en gripförmåga, som i samma utbildning ej finnes
hos andra träddjur, och som öppnar för dem nya
möjligheter för ställflyttningen. Genom att fatta
tag i högre belägna grenar med händerna, kunna de
antaga en mer eller mindre fullständigt upprätt
ställning. För att emellertid en upprätt ställning
skall komma till full utbildning, fordras att djuret
skall röra sig på marken. Synnerligen betydelsefullt
är i detta sammanhang, att ingen känd apa fullständigt
öfvergifvit trädlifvet. Redan förut har framhållits,
att bland de människolika aporna orangutanen och
schimpansen vanligen uppehålla sig i träden, medan
gorillan, för hvilkens betydligare kroppsvikt lifvet
som klättare förefaller föga ägnadt, mera regelbundet
vistas på marken. Men ingen af dessa apor går i
vanliga fall fullkomligt upprätt, utan röra de sig
i mer eller mindre framåtlutad ställning.
Då sålunda hos ingen apa armarnas emancipation
från att vara ställflyttningsredskap fullständigt
lyckats, ha dessa lemmar ej heller uppnått någon högre
färdighet i utöfvandet af någon annan funktion. Väl
använda aporna handen att gripa och att bemäktiga sig
hvarjehanda föremål, liksom den utgör ett viktigt
anfalls- och försvarsvapen. Många apor omtalas
bombardera sina fiender med grenar, frukter, stenar
m. m. och knacka hål på nötfrukter med tillhjälp
af stenar; deras konstfärdighets högsta produkter
i vildt tillstånd torde utgöras af de för resten
tämligen enkla bon, hvilka somliga hopsätta af grenar,
och i hvilka de tillbringa natten. De mycket spridda
gamla teckningar, hvilka visa oss en schimpans eller
orang, som promenerar med en tillyxad klubba i handen,
äro fullständiga fantasibilder (fig. 299).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
