- Project Runeberg -  Människan. Hennes uppkomst och utveckling /
205

(1909) [MARC] Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Människan och hennes närmaste släkt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blir likheten mellan barnets och apans fotställning
ganska påfallande (fig. 304, 305).

Vidare intar under fosterlifvet människans stortå
gentemot de andra tårna en själfständigare ställning,
mera öfverensstämmande med tummens (fig. 306, 307)
och äger under lefnadens första dagar en mycket
större rörlighet än senare; den utför sannskyldiga
griprörelser. Ehuru denna förmåga ju i allmänhet går
förlorad hos den fullväxta, så finnas dock talrika,
fullt trovärdiga uppgifter om, huru en del folkslag
bibehålla denna stortåns större rörlighet under hela
lifvet. Sålunda kunna kinesiska roddare med stortåns
tillhjälp föra åran, bengaliska handtverkare väfva
med tårna o. s. v. I hög grad anmärkningsvärdt är det
bruk en del japaner göra af sin stortå, en användning
som motsvarar tummens; de kunna röra densamma
själfständigt och pressa den så hårdt mot andra tån,
att de på detta sätt förmå fasthålla äfven mycket
små föremål.

illustration placeholder

Fig. 304. Ett tio dagar gammalt dibarn, som

under två minuter förmådde hålla sig fast

vid en tunn gren. (Efter en ögonblicksfotografi

ur Roinanes).



Hos veddafolket på Ceylon är stortån likaledes
starkare skild från öfriga tår och mycket rörlig.
Denna stortåns större rörlighet hos japaner och
veddas beror på, att förbindelsen mellan vristen
och stortåns mellanfotsben fullständigare bibehållit
det för fostret utmärkande förhållandet. Äfven
européer producera sig stundom såsom fotkonstnärer,
hvilka med fötterna förmå utföra förrättningar, som
eljest uteslutande tillkomma handen (fig. 308).
Utan att på något sätt förringa betydelsen af
olikheterna mellan människo- och apfoten — i
funktionellt afseende förblir skillnaden mellan
människo- och apfot alltid mycket stor —, äro
dylika iakttagelser ägnade att ådagalägga, att
det oöfverstigliga svalg, man tidigare trodde
sig kunna uppvisa mellan dessa två bildningar, ej
existerar. Allsidigare nyare forskningar ha fastmera
ledt till resultat, som man sammanfattat på följande
sätt. Fotens ställning, benens form, »ledgångarnas
mekanism och de enstaka fotbenens dimensioner äro hos
människofostret och delvis ännu hos det nyfödda barnet
mycket mera aplika än hos den fullväxta människan. Ju
yngre de utvecklingsskeden som vi studera äro, desto
obetydligare blifva skillnaderna, desto större likheterna
mellan människan och de

illustration placeholder

Fig. 305. Ung schimpans. Bilden visar

benens ställning, när djuret håller

sig hängande medelst armarna.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 12 14:19:29 2016 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lecheman/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free