- Project Runeberg -  Människan. Hennes uppkomst och utveckling /
215

(1909) [MARC] Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. De första människorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

IX.

DE FÖRSTA MÄNNISKORNA.

ALLA äro vi sedan våra barndomsdagar förtrogna
med den mosaiska skapelselegenden: »Och Herren Gud
planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte
där in människan, som han gjort hade. Och Herren Gud
lät uppväxa af jorden allehanda träd, lustiga till
att se, och goda till att äta».

En helt annan bild af den miljö, i hvilken människan
gjorde sin entré här på jorden, ha vi erhållit
af nutidens geologiska forskning: den är den raka
motsatsen till en paradisisk idyll. Men till gengäld
var denna miljö synnerligen ägnad att — utan ormens
mellankomst — lära henne känna och skilja på godt och
ondt, att väcka till lif utvecklingsmöjligheterna på
hennes specialgebit: på intelligensområdet. Det var
nöden, som blef uppfostraren till mänsklighet.

Den första frågan blir då: under hvilken af vår jords
tidsåldrar uppträdde människan?

Ännu i början af förra seklet betviflade man
förekomsten af människolämningar i jordlager, som
innesluta utdöda djurarter. Paleontologien skapare,
den redan förut omnämnde Georges Cuvier, ansåg sig
kunna proklamera: några fossila människor finnas ej.

Dock hade redan långt före Cuviers tid (år
1700) vid Cannstatt i Würtemberg uppgräfts
ett hjärnskålsfragment af människa tillsammans
med utdöda björn- och elefantarter. Dylika
oomtvistligt »fossila» människorester — således
lämningar af människor, som varit andra utdöda
varelsers samtida — upptäcktes sedermera undan för
undan på flera ställen i Europa. Cuviers påstående
visade sig således vara ohållbart. Alla dessa fynd
härstammade emellertid från kvartärformationen,
ty det år 1726 ur tertiärformationen beskrifna
människoskelettet gjorde ett glänsande fiasko. Sagda
år utgaf den schweiziska naturforskaren och läkaren
I. I. Scheuchzer en broschyr med titel »en människa,
vittne om syndafloden», i hvilken ett i tertiära
lager funnet, 1,2 meter långt skelett beskrifves och
af bildas med underskriften:

»Betrübtes Beingerüst von einem alten Sünder
Erweiche Herz und Sinn der neuen Bosheits Kinder».

Denna varning till den syndiga mänskligheten kvarstod
tills Cuvier påvisade, att den gamla syndaren i
själfva verket var skelettet af — en stor vattenödla,
mycket nära besläktad med den nu lefvande japanska
jättesalamandern (fig. 320).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 12 14:19:29 2016 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lecheman/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free