Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Apmänniskan från Java. - Framtidens mänsklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
zoologer och antropologer, medan de paleontologer, som yttrat
sig i frågan, förutom flera ansedda zoologer och anatomer hylla
Dubois’ uppfattning. Denna paleontologernas anslutning beror
måhända därpå, att de äro mera förtrogna med begreppet »öfvergångsform»,
än många zoologer och antropologer, enär öfvergångsformer i stort
antal ju uppenbara sig för dem, då de följa en djurgrupps öden under
olika geologiska tidsperioder. Redan tidigare har jag gifvit uttryck
för den misstanken, att antalet anhängare af den Dubois´ska åskådningen
skulle varit betydligt talrikare, ifall frågan gällt de »oskäliga kreaturen»
någonstädes längre ned på organismernas skala i stället för det delikata
och brännbara ämnet: människa eller apa.
Söka vi på frågans nuvarande ståndpunkt sammanfatta de vunna
resultaten, så synes mig följande vara oomtvistligt: Pithecanthropus
är en varelse, hos hvilken hufvudskålens form mest öfverensstämmmer
med somliga hos de högsta apornas, medan dess rymdinnehåll eller
m. a. o. hjärnans storlek mera närmar sig människans; lårbenet
öfverensstämmer dels med människans dels med en antropomorf apas. Men
är denna uppfattning, riktig, så vill detta väl ej säga något annat,
än att Pithecanthropus i allt, hvad man hittills har sig bekant om honom,
intar en mellanställning mellan människa och apa.
Denna uppfattning, som jag framställt redan i ett tidigare
arbete, har äfven af de senast gjorda ofvan omnämnda undersökningarna
ej kunnat rubbas. Af dessa skulle framgå, att Pithecanthropus ej vore
äldre än urmänniskan utan samtidig med denna. Detta skulle bevisas
därigenom, att fyndstället tillhörde kvartärformationen; att i samma
aflagringar påträffats en människotand, samt af den omständigheten, att
man på Java äfvensom på Sumatra och Celebes funnit verktyg tillhörande
den paleolitiska perioden. På grund häraf har man trott sig böra förkasta
den af Dubois och andra förfäktade åsikten, att människosläktet verkligen
framgått ur Pithecanthropus. I stället för att i Java-varelsen se den så
länge sökta »förlorade länken», har man förklarat densamma för en
parallellform till människan eller »för ett misslyckadt försök till
människoblifvande» (Volz). Men alldeles bortsedt ifrån, att det kan
vara förenadt med vissa svårigheter att bestämma den relativa åldern af de
kvartära lagren i Europa och å Java; bortsedt äfven därifrån, att uppgiften
rörande den funna människotanden ännu blott tyckes stödja sig på en
förelöpande undersökning, kan mot den kritik, hvilken med stöd af dessa
fakta utöfvats mot den Dubois´ska uppfattningen, anmärkas, att
Pithecanthropus trots samtidigheten mycket väl kunde vara urmänniskans
stamfader, enär det finnes flera exempel på, att stamformer längre eller
kortare tid lefvat samtidigt med de nya arter, som ur dem framgått.
Att afgöra frågan, huruvida Pithecanthropus direkt ingår i
människans stamled eller ej, därtill räcka således de fakta ej till,
som i närvarande ögonblick stå oss till buds. Om en sak däremot torde
alla redan nu kunna ena sig, och den är, såsom förut framhållits, att
Pithecanthropus bland alla fynd belysande människans urhistoria är det
märkligaste som hittills gjorts, därför att han ur anatomisk
synpunkt — vi bortse här alldeles från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
