Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Apmänniskan från Java. - Framtidens mänsklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer ej, såsom fallet är i naturtillståndet, att göra sin verkan
gällande på individen utan företrädesvis på individerna af den högre
ordning, vi benämna nationer eller stater.
Det artificiella urvalet, som i omedveten form redan framträder
hos sällskapligt lefvande djurformer, har af människan till en början
användts på den henne omgifvande djurvärlden och resulterade i våra
husdjurs uppkomst. På människan gjorde sig det artificiella
urvalet gällande närmast på följande sätt. Medan på ett mera primitivt
stadium det naturliga urvalet främjade individer, utmärkta för krigisk läggning,
stridslystnad o. s. v. med alla dess förutsättningar och konsekvenser, kom på
ett högre utvecklingsskede innehafvarna af nämnda egenskaper att spela en
mindre betydande roll gentemot dem, som utmärkte sig för egenskaper, som
främjade det fredliga samlifvet, kooperationen, och som därför gynnades af det
artificiella urvalet. Häraf blef följden en »högre förfining» af nervsystemet och
en tilltagande sensibilitet, och i dessa egenskaper åter torde vi måhända ha att
söka, om också ej den enda, så dock i alla händelser den förnämsta orsaken till
de altruistiska känslornas uppkomst i deras skilda yttringar såsom
medkänsla, själfuppoffring m. m. — egenskaper som hos folkslag på ett
primitivare utvecklingsskede kunna verka direkt skadligt för rasens bestånd
och därför äro vida mindre utbildade än
hos kultiverade nationer.
Sålunda blir det, som redan antydts, vår kulturs egentligaste
uppgift ej blott att skydda oss själfva emot kampen för tillvaron i den
brutala form, med hvilken denna järnlag enväldigt härskar i naturtillståndet,
utan ock skapa rum och existensmöjligheter för våra svagare bröder i
stället för att låta dem förintas.
Gifvetvis skulle mänskligheten genom att understödja de svaga
och sjuka kunna utsättas för faran af degeneration. Men liksom staten
sedan lång tid tillbaka såsom skadliga förbjudit äktenskapsförbindelser
mellan mycket nära anförvanter, skulle ock i framtiden vissa kategorier af
svaga och sjuka individer kunna hindras att efterlämna afkomma; flera
sätt att vinna detta ändamål äro tänkbara. Och liksom känslan mot
incestförbindelser nu förnimmes — i olika grad hos olika nationer — som
ett moraliskt bud, skulle väl också en gång med afseende på ofvan åsyftade
förbindelser en motsvarande känsla eller uppfattning kunna utbilda sig.
Kommer så härtill, att hvarje organism har en viss benägenhet
att drifva sin specialitet till den högsta möjliga fulländning, hafva vi
grundad anledning att hängifva oss åt den tron, att äfven människan kommer att
allt mer och mer utbilda sitt särmärke: det specifikt mänskliga. Och
just detta synes mig vara kanske det mest tröstrika resultat vår
tids forskning skänkt oss: att människan från ett själsligt och kroppsligt
lågt lifsskede ej blott kunnat utveckla sig till sin nuvarande höjd, utan att
vi ock fått skäl att antaga, att en gång de från barbariska förfäder nedärfda
kulturfientliga drifterna skola försvinna, att människan i framtiden skall
bli allt mera —
människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
