- Project Runeberg -  Människan. Hennes uppkomst och utveckling /
I. Descendensteorien

(1909) [MARC] Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
1
I.

DESCENDENSTEORIEN.

Descendensteoriens uppkomst, genombrott, dess naturvetenskapliga och allmänt kulturella betydelse. -- Darwins lära. -- Nyare strömningar inom descendensläran.

ENDAST den forskning, som sysselsätter sig med frågan om mänsklighetens ändamål och lycka, tillerkänner Leo Tolstoi namnet af verklig vetenskap; alla andra kunskaper och sköna konster äro gagnlösa, ja skadliga förströelser. Om ock ej många torde hylla denna den store ryssens uppfattning, så kan å andra sidan ej förnekas, att om få begrepps innebörd råder större oklarhet, att med få termer drifves ymnigare missbruk än med ordet »vetenskap». Af den gängse skoldefinitionen, att vetenskap är »likartade detaljkunskapers sammanfattning till ett ordnadt och på organiskt sätt sammanhängande helt», blir man ej stort klokare. Skilda vetenskapers metoder äro lika olika som deras mål.

Kanske kan man förenkla frågan genom att antaga Schillers karaktäristik af vetenskapen och dess idkare:

»Einem ist sie die hohe, die himmlische Göttin, dem Andern
Eine tüchtige Kuh, die ihm mit Butter versorgt.»

På prosa således: vetenskaper kunna bedrifvas i ett praktiskt-materiellt intresse eller ock i ett uteslutande teoretiskt eller, om man så vill, ideelt syfte -- hvarvid vi lämna oundersökt, huruvida och i hvad mån i det förra slaget alltid ingår ett moment äfven af det senare.

Ej heller skola vi försöka gradera värdet af de vetenskaper, åt hvilka vi i det dagliga lifvet gifva denna titel. Alla äro vi ju ense om de forskningars eminenta betydelse och välsignelse för mänskligheten, hvilkas resultat medelbart eller omedelbart kunna tillgodogöras af läkekonst, industri, rättskipning, landtbruk, samfärdsel m. m.

Biologien, läran om de lefvande varelserna, kan däremot endast delvis räknas till denna kategori. Ty om ock arbetet inom enstaka biologiska discipliner utgör underlaget för vissa delar af medicinen, skogsskötseln, fiskerinäringen etc., så finnas andra biologiens grenar, hvilka man ej utan fromt bedrägeri kan tillerkänna någon omedelbar »praktisk» betydelse. Men bland dessa senare äro just de, som kanske äro mest kännetecknande för den moderna biologien. Af dessa de nyaste och i våra dagar flitigast odlade riktningarna nämna vi här i främsta rummet den jämförande anatomien och embryologien samt fylogenien (släktskapsläran).
2

Hafva sistnämnda forskningsarter ej ingripit i de yttre sidorna af vårt kulturlif, så utöfva de till gengäld ett så mycket betydelsefullare, ja afgörande inflytande på vår tidsålders andliga skaplynne: det är de, som utgöra den förnämsta grundvalen för vår världsåskådning.

Men är det så -- och den kommande framställningen gör anspråk på att ådagalägga detta -, måste tydligen ett problem, som vår berättigade egoism alltid ansett och anser för kardinalpunkten i hvarje världsåskådning, problemet människan -- de sekelgamla frågorna: hvarifrån har hon kommit? hvilken är hennes ställning i världsalltet? hvart går hon? -- detta problem måste i främsta rummet vänta sin lösning af biologiens nyss nämnda grenar.

Som emellertid biologien i sin nuvarande form och omfattning är en ganska ung vetenskap, kunna vi förstå, hvarför den först på senaste tider fått utslagsrösten vid bedömandet af människans väsen. Detta blir särskildt tydligt, om vi kasta en blick på uppkomstsättet af våra dagars biologi, hvarvid vi naturligtvis kunna bortse från de botaniska ämnesgrupperna.

Biologiens olika grenar ha utvecklats delvis fullkomligt oberoende af och skilda från hvarandra; somliga ha uppkommit som delar af andra vetenskaper. Sålunda sysselsatte sig de, som fordom par préférence betecknades som zoologer, ända in i förra århundradet så godt som uteslutande med studiet af djurformernas yttre och deras lefnadssätt. Anatomien och embryologien däremot -- af hvilka den förra behandlar människo- och djurkroppens byggnad i utbildadt tillstånd, den senare fosterkroppens byggnad -- hafva uppkommit och erhållit sin första utbildning i en annan vetenskaps, i medicinens, tjänst. Det var läkaren, som, då han i forna tider ej kunde erhålla människolik för sina studier, i stället och som en ersättning undersökte djurkroppens byggnad. Så förvärfvades småningom ej obetydliga kunskaper om djurens, särskildt de högres, organisation och fosterutveckling. Men det var först under förra hälften af 1800-talet som dessa kunskapsgrenar, riktade med resultaten af nyare, målmedvetna undersökningar, sammansmälte med äldre tiders zoologi till en enhetlig vetenskap.

Äfven fysiologien (läran om djurkroppens olika funktioner) har utvecklats i och för medicinens tjänst. Blott en gren af densamma: psykologien, forskningen rörande organismernas själslif, har uppstått alldeles skild från all annan naturvetenskap och ända till för några årtionden sedan betraktats som tillhörig filosofien.

Forna dagars antropologi (ordagrant öfversatt: läran om människan) var ej heller någon naturvetenskap utan likaledes en del af filosofien. Och det visdomens yppersta bud, som stod inristadt på templet i Delfi: Känn dig själf! hade helt visst mera afseende på det rent själsliga och moraliska elementet hos människan än på de sidor, som företrädesvis sysselsätta våra dagars antropologi.

Med nödvändighet följer ju ock af hela vår kulturs utvecklingsgång, att frågan rörande människans väsen först måste ligga inom de religiösa föreställningarnas och den metafysiska spekulationens område. Människan ansågs
3
ju vara skapelsens mål och till sitt väsen skild från alla andra varelser. Att Copernicus' lära beröfvade jorden sin centrala plats i universum, rubbade tills vidare ej människans tro på sin egen undantagsställning. Först när iakttagelser på naturvetenskapens skilda områden börjat skaka de gamla lärobyggnadernas grundvalar, föll ock nytt ljus på människoproblemet; tviflet banade väg för förståelsen. Men blott småningom frigjorde sig studiet af människans själs- och kroppsegenskaper från teologiens och metafysikens förmynderskap. Ty medan hvilka andra varelser som helst med jämnmod betraktades och behandlades såsom hörande till naturvetenskapens domän, så spelade, när frågan gällde människan, fortfarande sagda auktoriteter in och förryckte synpunkterna. Samme forskare, som med bibehållet sinneslugn och full objektivitet kunde konstatera de mest öfverraskande fakta rörande t. ex. en flugarts uppkomst och familjeförhållanden, lät, så snart människan utgjorde undersökningsobjektet, sidoinflytelser från allt annat än vetenskapligt håll grumla forskningens resultat.

Öfvertygelsen att människan i naturvetenskaplig mening tillhör djurriket har först under förra århundradet blifvit allmännare, tack vare fördjupandet af vårt biologiska vetande. Sålunda ställdes hela frågan rörande människans natur på bredare basis då i förra hälften af 1800-talet mikroskopiska och embryologiska undersökningar ådagalade den grundväsentliga öfverensstämmelsen, enheten i alla organismers byggnad och utveckling. De nya och betydelsefulla förvärf, med hvilka vid sagda tid paleontologien (läran om förflutna jordåldrars växt- och djurvärld) riktade biologien, återverkade i sin mån på uppfattningen af människan.

Men för att frigöra vår forskning och oss själfva från en auktoritet, hvilken alltför länge ställt sig hindrande i vägen för en fördomsfri granskning af människans väsen -- för att en gång för alla bannlysa miraklet ur vår uppfattning om oss själfva och våra medvarelser kräfdes ej blott nya fakta utan framför allt genombrottet af en ny princip, en omvärdering af hela vår syn på lifvet. Denna nya lifssyn, denna vår tids lifsåskådning har gifvits oss genom den lära, som är känd under namnen descendensteorien, härstamnings- eller utvecklingsläran.

Genom descendensteoriens genombrott har den biologiska forskningen vunnit ett innehåll och en allmän kulturhistorisk betydelse, som forna tiders naturalhistoria fullkomligt saknade. Ty biologien sträcker numera sitt inflytande vida utöfver den egentliga naturvetenskapens råmärken. Denna läras allmänna grunddrag bilda sålunda ej allenast utgångspunkten för alla undersökningar rörande den föreliggande frågan, människans uppkomst och natur, utan ha ock rättmätiga anspråk på att som en viktig beståndsdel ingå i det i öfrigt så sväfvande begreppet: allmän bildning.

Grundtanken i all descendensteori kan på samma gång kort och korrekt återgifvas på följande sätt. Det finnes ett släktskapsförhållande, ett verkligt, ej blott tänkt samband mellan alla lefvande varelser, som befolka och befolkat vår jord. Detta släktskapsförhållande beror enligt descendensteorien därpå att organismerna hafva utvecklats den ena ur den andra eller ur gemensamma stamformer, ej skapats fullfärdiga och oberoende af hvarandra. De s. k. arterna inom växt- och djurvärlden äro således ej
4
oföränderliga utan hafva fastmera under loppet af jordens utveckling genomgått en rad af omdaningar, utvecklats ur andra, i allmänhet enklare arter. I motsats till det förr inom biologien härskande åskådningssättet nöjer sig således descendensteorien ej med att betrakta de olika former, i hvilka det organiska lifvet kläder sig, såsom gifna, utan desamma uppfattas såsom produkter af en utvecklingsprocess. Biologiens förnämsta och egentliga uppgift från descendensteoriens ståndpunkt blir således att utforska lagarna för denna utveckling.

Visserligen är den form af descendensteori, som numera ingår i vår på erfarenhetsvetenskaperna grundade världsåskådning, ett barn af 1800-talets senare hälft.
Fig. 1.

Fig. 1. Jean Baptiste Pierre de Lamarck. (1744-1829).
Professor vid museet i Jardin des plantes i Paris.

Som emellertid denna uppfattning af den organiska världen är den enda, som öfverensstämmer med vår berättigade fordran på ett orsakssammanhang i naturen, är det ingalunda öfverraskande, att själfva dess princip, d. v. s. antagandet af ett genetiskt samband mellan de olika organismerna, en de högre lifsformernas uppkomst ur de lägre, redan framträder i en eller annan form hos några af forntidens forskare såsom Anaximander och Empedokles. Att naturen ej känner några verkliga luckor, att således alla ting förbindas genom mellanformer, är en sanning, som redan den arabiska spekulationen under medeltiden framhåller.

Har således den moderna descendensteorien liksom hvarje annan kulturuppfattning haft sina mer eller mindre starkt utpräglade historiska föregångare, ur hvilka den utvecklats, verkar det dock i hög grad öfverraskande, att utvecklingstanken kunde så godt som fullständigt försvinna ur biologien för att först vid 1700-talets slut åter dyka upp. Visserligen hade den franske naturforskaren Buffon redan 1750 uttalat, att djuren kunde ombildas genom yttervärldens inflytande, och äfven Linné har framkastat den förmodan, att nya arter under tidernas lopp skulle kunna uppkomma genom korsning af ett fåtal ursprungliga arter. Descendensprincipen slog dock härmed ej igenom. Artbegreppet, sådant det formulerats af Ray och Linné uteslöt begreppet utveckling, ty enligt den senare äro »arterna så många som de i begynnelsen skapade olika formerna». Problemet var emellertid åter uppställdt och pockade på en lösning. Och som läran om den organiska formens oföränderlighet ej var egnad att tillfredsställa den,
5
som trängtade efter lifsförståelsen, se vi, huru vid denna tidpunkt -- i slutet af 17- och början af 1800-talet - descendensprincipen tages upp till behandling samtidigt från skilda håll. Engelsmannen Erasmus Darwin, fransmännen Lamarck och Etienne Geoffroy-Saint-Hilaire och bland tyskarna ingen mindre än Goethe -- för att här blott nämna de mest bemärkta namnen -- hafva, delvis oberoende af hvarandra och på delvis skilda vägar, sökt påvisa, att lifvets skiftande former hafva ett gemensamt ursprung.

Det för sin tid betydelsefullaste och fullständigast genomförda försöket att gifva naturvetenskapliga skäl för descendensprincipen och att påvisa bestämda naturliga orsaker
Fig. 2.

Fig. 2. Goethe. (1749-1832).

till organismernas småningom försiggående förändringar lämnades af Lamarck i hans 1809 utgifna »Philosophie zoologique». Lamarck söker dessa orsaker i förändrade lefnadsvillkor, som framkallats af de förändringar vår jord under sin utveckling genomgått. Dessa förändringar ha dels omedelbart inverkat på kroppsbyggnaden dels och företrädesvis medelbart, i det på grund af nya lefnadsvillkor djuren komma att göra ett olika bruk af sina organ: de organ, som användas mycket, uppnå en stark utbildning, medan andra, som mindre eller ej alls tagas i anspråk, småningom försvagas och bli förkrympta.

Att ett allt famnande snille sådant som Goethe, som gifvetvis ej kunde känna sig tillfredsställd af skapelsedogmen, mäktigt måste gripas just af den just då aktuella descendensfrågans universella betydelse, kan ej öfverraska. I själfva verket hör Goethe till descendensteoriens pioniärer, äfven om han endast i ringa mån deltagit i denna teoris vidare utformande. På hvad sätt han närmare tänkt sig den »urtyp», som skulle ligga till grund för alla varelser, skola vi här ej undersöka; ur flera af hans skrifter framgår emellertid, att han var öfvertygad om en småningom försiggående utveckling af växt- och djurarterna. Som kännetecknande för Goethes djupa öfvertygelse om enhetligheten, om utvecklingssammanhanget inom den organiska naturen må här uttryckligen framhållas, huru denna öfvertygelse förde honom till en ur principiell synpunkt viktig anatomisk upptäckt. Hittills hade det gällt som ett af skiljemärkena mellan människan och djuren, att människan saknade den hos alla ryggradsdjur förekommande mellankäken. Enär ett sådant faktum skulle vara,
6
om ock ej fullkomligt oförklarligt, så dock mycket osannolikt för den, som var öfvertygad om en grundväsentlig öfverensstämmelse i den organiska världen, skred Goethe målmedvetet till en förnyad undersökning af denna fråga och lyckades också påvisa, att hos människofostret uppträder såsom själfständig skelettdel en mellankäk, hvilken först senare sammanväxer med öfverkäken.

Huru entusiastiskt samme Goethe, som förhöll sig afvisande gentemot franska revolutionens mission och ganska kylig inför Tysklands patriotiska resning mot Napoleon,
Fig. 3.

Fig. 3. Georges Cuvier. (1769-1832).
Professor i jämförande anatomi vid museet i Jardin des plantes i Paris, statsråd, Pair af Frankrike m. m.

hälsade descendensprincipens genombrott, och hvilken stor kulturell betydelse han tillmätte denna händelse belyses af en åtminstone till sin kärna autentisk episod, som berättas af en af hans vänner Soret. Underrättelsen att julirevolutionen 1830 kullstjälpt bourbonernas tron hade nyss anländt till Weimar, då vid ett besök Soret mottages af Goethe, då åttioettårig, med utropet: »Nå hvad tänker Ni om denna händelse! Vulkanen har kommit till utbrott och frågan behandlas ej längre inom stängda dörrar.» Soret, som trodde att Goethe syftade på den politiska omhvälfningen, svarade: »Ja, det är en förskräcklig historia! Men hvad kunde man vänta annat med en sådan ministär än att det hela skulle sluta med den kungliga familjens störtande.» »Vi tyckas alls inte förstå hvarandra», genmälde Goethe. »Jag talar alls inte om de där människorna; för mig är det fråga om helt andra ting. Jag talar om den i Akademien offentligen utbrutna, för vetenskapen så betydelsefulla striden mellan Cuvier och Geoffroy-St.-Hilaire. -- Saken är af högsta betydelse, och Ni kan ej göra Er någon föreställning om, hvad jag känner vid underrättelsen om sammanträdet i Akademien den 19 juli. -- Det bästa är, att den af Geoffroy i Frankrike införda syntetiska naturbetraktelsen ej mera kan undertryckas.»

Men enligt de flesta samtidas mening hembars segern i denna strid ej af Geoffroy utan af Cuvier, hvilken, frejdad som en af den jämförande anatomiens och paleontologiens grundläggare, väpnat sig med sin tids hela naturvetenskapliga lärdom för att föra den gamla lärans talan.

Och nekas kan ej, att den tidens biologi ej ännu ägde ett underlag, som var bredt och starkt nog för att uppbära den utvecklingslära, som hägrat för några framsynta mäns blickar.
7

På 1830-talet inträdde också en reaktion: mera allmänt slog man sig åter till ro med att konstatera och samla fakta för deras egen skull. Under de tre årtionden (1830-1860), som följde på den s. k. naturfilosofiska tiden, hopades genom talrika specialundersökningar ett stort forskningsmaterial på biologiens alla områden. Det var ej ensamt artkännedomen, detta tidigare perioders skötebarn, som tillväxte; betydelsefullare och mera fruktbringande blef den rad af upptäckter inom cellära, embryologi och anatomi, hvilka känneteckna det ifrågavarande tidsskedet. Det var företrädesvis denna periods biologer, som insamlade det material,
Fig. 4.

Fig. 4. Charles Darwin.

af hvilket den moderna descendensteorien, arftagerskan till den af flertalet beledda eller ringaktade naturfilosofien skulle uppföras.

Att tiden nu verkligen blifvit »mogen» för utvecklingstankens genombrott eller med andra ord (och för att undvika denna ofta missbrukade bild): att alla dessa massvis anhopade fakta kunna blifva begripliga, blott om de skärskådas från ståndpunkten af denna princip -- detta bevisas på rent af tendentiöst sätt redan af den anmärkningsvärda omständigheten, att tvenne forskare, Darwin och Wallace, fullkomligt oberoende af hvarandra och arbetande med skiljaktigt material, kommit till en descendensteori, som i allt väsentligt stöder sig på samma grunder, ja t. o. m. använder delvis identisk terminologi. Denna händelse illustrerar för resten ett inom vetenskapernas historia ej sällan iakttaget fenomen: huru de stora upptäckterna långsamt förberedas af tusen flitiga hjärnor och händer, huru de långsamt mogna för att skördas af de utvalda -- och de utvalda hafva alltid varit de, som förmått tyda tidens tecken.

Men den nu funna tydningen af utvecklingsproblemet hade gifvetvis legat i luften redan tidigare eller med andra ord: den hade varit nära att framtvingas af det biologiska materialets beskaffenhet redan före 1858, då Darwin och Wallace framträdde. Såsom det efter offentliggörandet af deras arbeten visade sig, hade nämligen väsentliga drag af deras teori uttalats af tvenne deras landsmän, nämligen 1813 af Wells och 1831 af Patrick Matthew. Men ingen af dessa män tyckes hafva varit medveten om, att han varit lösningen af ett världsproblem på spåren. Deras arbeten buro ingen frukt.

Charles Robert Darwin föddes i Shrewsbury d. 12 februari 1809. Han hade godt att brås på: hans farfader Erasmus Darwin var den redan
8
nämnde, på sin tid mycket uppmärksammade författaren af ett arbete, i hvilket han söker påvisa ett verkligt släktskapsförhållande mellan de olika djurformerna, en gradvis skeende ombildning och förädling af dem; hans morfader var den framstående och äfven utanför England mycket uppburne Josiah Wedgwood, en af banbrytarna inom den keramiska konstindustrien.

Under uppväxtåren antydde knappast något den blifvande reformatorn. Sport, jakt och insektsamlande upptogo under studentåren en rundlig del af hans tid. Då hans far önskade, att han skulle välja något yrke, och sedan den unge Darwin ej visat någon håg för läkarens kall, bestämdes, att han skulle bli -- präst. Så kom det sig, att den enda akademiska examen Darwin aflade var en teologisk!
Fig. 5.

Fig. 5. Alfred Russel Wallace (f. 1822),
engelsk biolog.

»Denna min faders önskan »säger han, »blef heller aldrig formligen uppgifven, men dog en naturlig död samma dag jag lämnade Cambridge för att följa med Beagle som naturforskare.» Ett engelskt örlogsfartyg med detta namn utrustades nämligen 1831 för att företaga en världsomsegling. Denna resa varade till 1836 och betecknar vändpunkten i Darwins lif, som nu fått ett rikt och målmedvetet innehåll.

Under de närmaste åren efter sin återkomst till England utgaf han en hel rad arbeten på skilda naturvetenskapliga områden, resultaten af hans forskningar under världsomseglingen, hvilka arbeten tillförsäkrade sin författare en aktad plats bland samtidens naturforskare.

Men för honom själf och för vår tids kultur låg dock betydelsen af hans färd med Beagle vida djupare. Det var de under denna resa gjorda iakttagelserna och mottagna intrycken, som förde honom in på hans forskningar om lagarna för den organiska utvecklingen.

Sedan han dragit sig tillbaka till en liten landtgård i byn Down, arbetade, experimenterade, tänkte han under tjugoett år på detta problem. Då inträffade 1858 den ofvan antydda händelsen, som tvingade Darwin att träda fram med sitt verk. En engelsk zoolog, Alfred Russel Wallace, hvilken varit sysselsatt med zoologiska undersökningar å indiska arkipelagens öar, öfversände nämligen till Darwin ett manuskript, som innehöll en teori om arternas uppkomst, hvilken hade till utgångspunkt i hufvudsak samma principer, som Darwin användt i ett redan 1841 färdigskrifvet, men icke utgifvet arbete. För att ej synas beröfva Wallace företrädet ville nu Darwin låta offentliggöra blott dennes arbete, men ej sitt eget.
9
Lyckligtvis förmådde dock två af århundradets mest framstående naturforskare, geologen Lyell och botanisten Hooker, hvilka sedan flera år kände till Darwins arbete, att öfvertala denne att i det engelska Linnéanska sällskapets skrifter samtidigt med Wallace's uppsats jämväl låta trycka ett kort utdrag ur sitt eget arbete.
Fig. 6.

Fig. 6. Vild klippdufva (i bildens midt) och några raser af dess ättling, den tama dufvan.

Redan året därpå (1859) utgaf Darwin såsom själfständig bok ett nytt, vida utförligare utdrag ur sitt manuskript under titeln: Om arternas uppkomst genom naturligt urval. »Det är tvifvelaktigt», yttrar en af Darwins biografer, Huxley, »huruvida någonsin en bok -- med undantag af Newtons Principia -- har åstadkommit en så stor och hastig revolution inom vetenskapen eller gjort ett så djupt intryck på den allmänna meningen. Den uppväckte en oppositionsstorm på samma gång den från andra håll skördade entusiastiskt bifall.» Första upplagan blef slutsåld samma dag, den utkom. Ständigt utgifvas nya upplagor af denna bok, som blifvit öfversatt till de flesta europeiska språk.
10

Darwins senare arbeten -- och en ståtlig rad sådana följde på det sistnämnda -- röra sig alla mer eller mindre omedelbart om detta spörsmål, om det organiska lifvets utveckling; teorien fördjupas och tillämpas på skilda områden. De sista fyrtio åren af hans lif voro för honom på samma gång en enda arbetsdag som en oafbruten kamp mot en tärande och tröttande sjukdom. Han dog den 19 april 1882. I de efter hans död utgifna brefven och dagboksanteckningarna träder oss till mötes en blid, stillsam, nästan blyg personlighet, en kunskapstörstande, i bästa mening frisinnad, men först och främst oaflåtligt arbetande och tänkande forskare. Fyra år före sin död fogade han följande ord till sin själfbiografi: »För min del tror jag, att jag handlat rätt, då jag gjort mitt lif till en oafbruten arbetsdag i vetenskapens tjänst. Jag känner det ej, som om jag hade någon stor synd att ångra; men åter och återigen måste jag beklaga, att jag icke gjort mina medvarelser mera direkt godt.»
Fig. 7.

Fig. 7.

Hans sista ord på dödsbädden voro: »Jag är ingalunda rädd för att dö.» Han ligger begrafven i Westminster Abbey, Englands Pantheon, nära intill Isaac Newtons graf.

Äfven med fara att brista i courtoisie mot några ärade samtida, kan jag ej undertrycka den misstanken, att användningen af de darwinistiska slagtermerna: kamp för tillvaro, naturligt urval o. a. är mera spridd än kännedomen om darwinismens innebörd. Ganska allmän är emellertid känslan af, att denna lära utöfvat och fortfarande utöfvar ett omätligt inflytande på vår tids åskådnings- och tänkesätt. Detta skäl lika mycket som dess betydelse för den speciella fråga, vi här ha att lösa, bestämma mig för att i allmänna drag skissera darwinismens väsentligaste innebörd.

Darwin utgår vid sina undersökninaar från de förändringar, våra husdjur och odlade växter undergå genom människans åtgörande. Af flertalet husdjur och odlade växter finnas talrika raser eller varieteter. Stundom äro dessa varieteter så olika såväl sin stamform som sinsemellan, att de, om de anträffades i naturen, skulle tillerkännas rangen af »goda arter», måhända föras till skilda släkten. Emellertid veta vi, att ej hvarje ras härstammar från en särskild vild art, utan att de kultiverade raserna äro produkter i somliga fall af en, i andra af några få vilda stamformer.
11

Ett belysande exempel erbjuder vår tamdufva (fig. 7). Af denna finnas enligt uppgift åtminstone 20 hufvudraser. Samtliga dessa härstamma bevisligen från en och samma vilda art, den flerstädes i Europa förekommande klippdufvan. Men det stora flertalet af tamdufvans raser skiljer sig högst betydligt från sin stamform, och detta ej blott i det yttre utan ock till inre delar (hufvudskålens form, refbenens bredd och antal, ryggkotornas antal m. m.). Lyckas individer af dessa dufraser undandraga sig människans inflytande och blifva de i tillfälle att korsas med hvarandra, så uppträda åter -- förr eller senare och i högre eller lägre grad -- de för den vilda klippdufvan kännetecknande egenskaperna, såsom de förvildade dufvorna på våra gator otvetydigt ådagalägga, ty dessa hafva oftast
Fig. 7.

Fig. 7. Denna och föregående bild framställer 8 exemplar af en skalbagge (ekoxen, Lucanus cervus), alla hanar och förminskade lika mycket; bilden visar ett exempel på individuell variation inom samma art (efter Boas).

mer eller mindre fullständigt återtagit stammoderns kostym: den skifferblå färgen med två svarta band på vingarna och ett sådant öfver stjärten.

Dessa betydande afvikelser från stamformen uppkomma därigenom, att alla djur och växter äga förmåga att förändras i olika riktningar, att variera; så består en kull hundvalpar eller kattungar knappast någonsin af fullkomligt öfverensstämmande individer. Af denna egenskap, af variabiliteten, begagnar sig människan och utväljer till fröplantor och afvelsdjur blott eller företrädevis de individer, hvilka i högsta möjliga grad äga de af henne önskade eller för henne gagneliga egenskaperna. När sålunda en djuruppfödare önskar erhålla får med fin ull, utväljer han inom hela fårhjorden till afvelsdjur endast de individer, hvilka i detta afseende äro bäst utrustade och som kunna nedärfva ifrågavarande företräden på afkomman. Af de urvalda djurens afkomma låter han återigen blott de individer få fortplanta släktet, som fullständigast motsvara hans fordringar i ifrågavarande hänseende. Genom att på detta sätt i hvarje generation blott utvälja de individer, som hafva den finaste ullen, erhåller han slutligen en fårstam, som med afseende på ullens beskaffenhet kan skilja sig högst väsentligt från stamformen. När sålunda genom ett under flera djurgenerationer fortsatt urval de önskade
12
egenskaperna varit ständig tillväxt, medan de motsatta undertryckts, framkallas småningom en ny »ras», som i väsentliga egenskaper kan afvika från den djurform, hvilken tjänade som utgångspunkt för afveln.

Detta förfaringssätt har betecknats som artificiellt eller människans urval.

Det är således af två egenskaper hos djur och växter, som människans urval begagnar sig för att framkalla nya raser, nämligen 1) af variabiliteten: afkomman har förmågan att utveckla nya karaktärer, hvarigenom dess organisation skiljer sig från föräldrarnas; 2) af ärftligheten: de uppträdande karaktärerna kunna nedärfvas på efterföljande släktled.

Genom ett noggrant studium af vilda växt- och djurarter har fastställts, att äfven dessa äro föränderliga, äga individuell variationsförmåga (fig. 7), samt att dessa olikheter nedärfvas på afkomman, äfven om de individuella olikheterna oftast ej förefalla våra otränade ögon så påfallande som hos våra husdjur och odlade växter. Bland den stora mångfalden af exempel på arternas föränderlighet i naturtillståndet välja vi följande.

I närheten af Steinheim (Würtemberg) finnas kalkaflagringar, som bildats i en numera försvunnen insjö under det skede i vår jords utvecklingshistoria, hvilket benämnts tertiärperioden. Dessa kalkaflagringar innesluta stora mängder skal af en liten snäcka (Planorbis multiformis), hvilken under sagda tidsskede lefde i denna insjö. Som bildningen af ifrågavarande kalklager fortgått oafbrutet under många århundraden, och snäckskalen i dessa lager förekomma i utomordentligt stort antal, så måste ju här vara ett förträffligt tillfälle att studera variationsförmågan och variationsmöjligheterna hos denna snäcka. Resultatet af dessa studier är synnerligen slående (fig 8). Gå vi från de äldsta lagren till allt yngre, så iakttaga vi, att de i de olika lagren inneslutna snäckorna, som således lefvat på olika tider, variera på flerfaldigt sätt; ja, de äldsta formerna afvika så mycket från de yngsta, att man, ifall ej en sammanhängande rad öfvergångsformer i de mellanliggande lagren funnos, skulle uppfatta begynnelse- och slutformerna ej blott som skilda arter, utan såsom tillhörande skilda släkten. Den bifogade bilden (fig. 8) gör en särskild beskrifning öfverflödig; endast det bör anmärkas, att mellanformerna i verkligheten äro talrikare -- och således också öfvergången från den ena formen till den andra mycket omärkligare -- än hvad utrymmet tillåtit oss återgifva på vår bild. Vi finna emellertid, att ursprungligen, d. v. s. under den äldsta perioden, lefde fyra från hvarandra föga afvikande former (a -- d); från hvar och en af dessa utgick en skild formrad, som under tidernas lopp förändrat sig i en viss bestämd riktning.

Detta och tallösa andra exempel tillåta ej det ringaste tvifvel uppkomma därom, att variabilitet och ärftlighet äro utmärkande egenskaper för djur och växter också i naturtillståndet. Äfven här finnas sålunda förutsättningarna för ett urval. Vid detta, det naturliga urvalet, öfvertages odlarens roll af naturen själf. Omdaningarna i den organiska naturen bero enligt Darwin företrädesvis på det naturliga urvalet, hvilket möjliggöres genom följande omständigheter.

Det är ett kändt sakförhållande, att alla växt- och djurarter frambringa vida flera frön och ägg än som utvecklas till könsmogna plantor och djur; flertalet omkommer under utvecklingsperioden genom ogynnsamma
13
förhållanden såsom köld, torka, hunger, sjukdom fiender o. s. v. Skulle ingen förstöring af afkomman ske, inträffade efter en viss tid en öfverbefolkning.
Fig. 8.

Fig. 8. En utdöd snäckart (Planorbis multiformis). Bilden visar förändringen från de äldsta (a-d) till de yngsta formerna (efter Hyatt).

Med andra ord: hvarje art frambringar ett vida större antal afkomlingar, än som existensförhållandena (utrymmet, tillgången på födoämnen, andra varelser m. m.) medgifva att fortlefva och fortplanta sig. Afkomlingarna af ett enda par elefanter -- en af de djurarter, som föröka sig långsammast -- skulle på 500 år enligt lågt tilltagen beräkning uppgå till 15 mill., ifall de utan undantag uppnådde könsmogen ålder. En störhona beräknas under sin lifstid producera 100 mill. ägg; men som en
14
arts individantal icke i märkbar mån förökas, såvida lefnadsvillkoren förblifva oförändrade, gå alltså af honans 100 mill. ägg alla utom två i regeln en förtidig död tillmötes. Det beror nu ingalunda blott på slumpen, hvilka individer skola blifva vid lif: de öfverlefvande äro fastmera de, som variera på det för dem förmånligaste sätt. Den individ, som äger någon fördel framför andra, har största utsikten att uppnå könsmogen ålder och frambringa likartade afkomlingar, d. v. s. afkomlingar, som ärfva de nyttiga afvikelserna, medan de mindre fördelaktigt utrustade (= mindre fördelaktigt varierande) undanträngas och i allmänhet ej bli i tillfälle att efterlämna någon afkomma. I detta naturens gynnande af fördelaktiga afvikelser och undertryckande af ofördelaktiga, i detta de bäst utrustades bestånd i kampen för tillvaron består det naturliga urvalets egentliga väsen. Denna kamp för tillvaron är således ej blott en organismens strid med den omgifvande naturens förstörande krafter, utan den uppträder ock under formen af en konkurrens, som rasar med skoningslös energi mellan de arter, som bebo samma område och föra samma lefnadssätt. Det är denna kamp för tillvaron, hvarigenom inom samma art endast de förmånligast varierande bibehållas och komma att efterlämna afkomma, som betingar ett urval, jämförligt med människans urval; och detta urvals verkan måste med nödvändighet blifva analog med det artificiella urvalets, nämligen en artens förbättring, d. v. s. dess fullständigare afpassning för lifsvillkoren. De utvalda egenskaperna, som förut ägdes blott af några individer, måste småningom tillkomma alla individer, blifva en artkaraktär, då i hvarje generation alla individer, som komma till fortplantning, äga desamma och sålunda öfverföra dem på afkomman. Eller med andra ord: det naturliga urvalet har genom hopade och förstärkta afvikelser frambragt en ny »varietet», ur hvilken åter genom fortsatt urval kan uppkomma en form, tillräckligt skild från stamformen för att naturforskarna förklara den för en ny och själfständig »art».

Ett enkelt exempel må åskådliggöra det sagda. Haren är genom sin af brunt , gult, hvitt och svart sammansatta päls synnerligen väl skyddad för upptäckt, när han hukar sig ned mellan torrt löf, mossa o. s. v. Äro däremot mark och buskar snöbetäckta, afsticker han i denna kostym mycket starkt från omgifningen. Blefve nu klimatet kallare, så att marken en större del af året vore snöbeklädd, skulle de individer, i hvilkas päls ingår de flesta hvita eller ljusa färgtoner, vara förmånligast ställda i kampen för tillvaron, emedan de blifva mindre lätt upptäckta af sina fiender (räf, uf m. fl.) än de mörkare, hvilka årligen i större antal än de ljusare skulle blifva deras offer. Procenten ljusare harar skulle således tilltaga från släktled till släktled. Tillika skulle gifvetvis de ljusa hararna blifva allt ljusare, dels emedan de ljusare allt oftare skulle komma att para sig med hvarandra, dels emedan kampen för tillvaron snart ej längre skulle äga rum mellan mörka och ljusa harar utan mellan ljusa och ännu ljusare. Så måste slutligen en hvit harform uppkomma, såsom verkligen ägt rum i den arktiska regionen.

Om ättlingar af samma art komma att lefva under andra yttre förhållanden än föräldrarna, tvingas de förra att afpassa sin organisation efter
15
den nya miljön och sålunda blifva olika stamformen. De utbildas till »nya arter». Blott några vittnesgilla exempel härpå!

I början af 1400-talet utsattes af en spanjor några vanliga kaniner på den lilla ön Porto Santo vid Madeira. De förvildades och förökades hastigt. Men dessa kaniners afkomlingar hafva blifvit mycket olika den spanska stamformen. De äro ej blott betydligt mindre än dessa utan ha ock en mycket afvikande färg. De hafva blifvit synnerligen skygga och kunna ej tämjas; märkvärdigast är, att de icke synas kunna eller vilja para sig med andra kaniner. Vi se således, huru under loppet af omkring 400 år i naturtillståndet utvecklats en djurform, som äger alla anspråk på titeln: »ny art».

Ännu snabbare har uppkomsten af en ny art genom förändrade lefnadsförhållanden gått i följande fall. I »Canal du Midi», som anlades i slutet af 17:de århundradet -- den sätter floden Garonne i förbindelse med Medelhafvet -- lefver en liten fiskart, Atherina Riqueti,
Fig. 9.

Fig. 9. Atherina Boyeri (efter Risso).

som ej förekommer annorstädes. Dess närmaste släkting är arten Atherina Boyeri (fig. 9), som lefver i Medelhafvet. Således har under loppet af högst tvåhundra år ur en i sötvatten invandrad hafsform utvecklats en ny, utpräglad, själfständig art.

Äfven den förut omnämnda snäckan (fig. 8) utgör en illustration till en sådan artbildningsprocess.

Ett liknande, synnerligen lärorikt fall erbjuder en annan utdöd snäckart Paludina Neumayri från Slavonien, hvilkens olika former bilda en lång, sammanhängande rad (fig. 10). Innan hela denna rad blifvit fullständigt känd, hade dess 6-8 då bekanta former, som föreföllo väl begränsade och skilda från hvarandra, beskrifvits som lika många särskilda arter. När sedermera de dessa sammanbindande formerna upptäcktes, fann man, att de äldre formerna sammanbindas med de yngre genom en sammanhängande, oafbruten rad, och att alla böra sammanfattas som varieteter tillhörande samma art. Alltså ett synnerligen belysande exempel på värdet af kategorierna »art» och »varietet».

Enär det naturliga urvalet åstadkommer, att de individer, som äro bäst afpassade för lefnadsvillkoren, i allmänhet blifva vid lif och efterlämna afkomma, så följer däraf, att detta urval ej med nödvändighet behöfver framkalla absolut, utan endast relativ fullkomlighet; med andra ord: naturen bedömer fullkomligheten efter graden af organismens afpassning för lefnadsvillkoren; naturen sträfvar ej efter fullkomlighet i och för sig själf utan efter fullkomlig afpassning. Lefnadsvillkoren kunna gifvetvis undergå sådana förändringar, att förut nödvändiga organ eller organdelar ej längre äro behöfliga. Då uppträder, hvad man kallat den regressiva (tillbakagående) utvecklingen, i det de ej längre behöfliga eller användbara organen eller organdelarna tillbakabildas, d. v. s. de blifva allt svagare allt mera obrukbara, blifva förkrympta eller rudimentära och kunna slutligen fullständigt försvinna. Genom denna förlust af organ eller organdelar blir således växten eller djuret mindre rikt organiseradt, kommer att intaga en
16
lägre organisationsgrad än sina förfäder. Men trots denna lägre eller rättare sagdt enklare organisation är afkomman dock i den mening fullkomligare, att den blifvit fullkomligare afpassad för de nya, de förändrade lefnadsförhållandena än hvad den skulle vara, ifall den kvarstått på de rikare utrustade förfädernas ståndpunkt.
Fig. 10.

Fig. 10. Paludina Neumayri, en snäckart från tertiärlagren i Slavonien; 1 är den äldsta och stamformen ur hvilken de öfriga (2-17) genom gradvis skeende omdaning uppkommit (efter Neumayr).

Belysande exempel på regressiv utveckling erbjuda de parasitiska djuren, hvilka bevisligen alla härstamma från fritt lefvande former. Man kan hos vissa djurgrupper påvisa alla öfvergångar från fritt lefvande djur till typiska parasiter; dessa serier erbjuda därför ett synnerligen gynnsamt tillfälle att studera de olika graderna af organisationens tillbakabildning, hvilken betingas af afpassningen till mer eller mindre parasitiskt lefnadssätt. Som den utbildade parasiten ej behöfver röra sig för att uppsöka sin föda eller för att undfly fiender, försvinna småningom alla ställflyttnings- och sinnesorgan, och hos parasiter, som lefva i andra
17
djurs tarmkanal, kunna ock matsmältningsorganen fullständigt tillbakabildas. Sålunda sakna de i de högre djurens och människans tarmkanal lefvande binnikemaskarna (fig. 11) hvarje tillstymmelse till tarmkanal, och detta af det enkla skälet, att masken omspolas af näringsvätska, som ej behöfver underkastas någon vidare beredning, utan kan omedelbart öfvergå i maskens kropp -- all beredning af födan har ju den ofrivilliga värden d. v. s. den varelse, som härbärgerar och lifnär parasiten, redan ombesörjt. Ej heller äger binnikemasken några spår af de för densamma fullkomligt obehöfliga sinnes- eller rörelseorganen.
Fig. 11.

Fig. 11. Binnikemask (efter Leuckart och Nitsche).

De mogna »lederna» af en binnikemask äro ej stort annat än höljen för könsorganen. Hos binnikemasken är allt anlagdt på att kunna fram bringa så många ägg som möjligt -- en viktig förmåga för en organism, hvilken, innan den kan uppnå könsmognad, byter om värd en eller flera gånger. Ty massor af dess ägg måste ju gå under, då det erfordras ett sammanträffande af flera gynnsamma omständigheter för att ett eller några ägg må komma in i en så lämpad värd, att de hos honom kunna fortsätta sin utveckling.

Slutligen må omnämnas såsom en särskild form af det naturliga urvalet det som Darwin benämnt könsurvalet, d. v. s. kampen mellan individer af samma kön; vanligen är det hanarna, som kämpa med hvarandra om honorna eller täfla om att vinna deras ynnest. Genom könsurvalet anses en del sådana egenskaper hafva uppstått, som äro utmärkande för hanarna ensamt, såsom t. ex. den präktiga fjäderbeklädnaden hos några hanliga fåglar, deras sångförmåga o. s. v.

Sådan är i sina grunddrag Darwins förklaring af den organiska utvecklingen; det är i denna form descendensteorien blifvit epokgörande för vår uppfattning af den organiska naturen och därmed ock af oss själfva.

Nästan omedelbart efter darwinismens framträdande uppenbarade sig dess befruktande inverkan på biologiens skilda grenar. Själf hade Darwin aldrig mera ingående sysselsatt sig med jämförande anatomi och embryologi. Hans teori upptogs då till pröfning af just dessa forskningsfälts förnämsta målsmän, och resultatet af deras intensiva verksamhet blef, att jämförande anatomi och embryologi från första början kommo att utgöra ett af denna läras allra solidaste stöd. Tre män förtjäna framför andra att nämnas så som den nya lärans pioniärer, hvilka snabbt förskaffade densamma insteg såväl inom biologiens olika discipliner som hos den kulturellt intresserade allmänheten: Huxley, Gegenbaur och Haeckel.

Huxley, redan förut högt uppskattad inom den vetenskapliga världen såsom författare till talrika zoologiska arbeten och banbrytare inom embryologien, ställde sig främst i breschen för den nya läran, som han i tal och skrift med stor slagfärdighet och aldrig svikande hänförelse försvarade
18
mot tallösa anfall. Han var ock den förste, som sökte lösa människoproblemet med darwinismens tillhjälp (1863).

Gegenbaur -- en af de minst berömda bland vår tids verkligen stora män nydanade genom descendensprincipen den jämförande anatomien och gjorde densamma till en af naturvetenskapens mest tilltalande delar. Om dess förhållande till den nya läran yttrar Gegenbaur: »Hittills har ej uppdagats ett enda faktum på den jämförande anatomiens område, som motsäger descendensteorien, fastmera leda oss alla till densamma.»

Fig. 12.

Fig. 12. Thomas Henry Huxley, (1825-1895).
Professor i biologi vid School of Mines i London.

Äfven om Haeckel mången gång öfverskattat bärkraften af de fakta, på hvilka han byggt sina läror, kan ingen frånkänna honom den oförgängliga förtjänsten att ha vågat det första försöket att till ett helt sammanfatta de fakta, som jämförande anatomi, embryologi, djurbeskrifning och paleontologi bragt i dagen, för att skåda dem i darwinismens ljus. Härigenom har han bidragit att ombilda den forna, rent beskrifvande systematiken till en organismernas genealogi. Medan Gegenbaur ägnade hela sin kraft åt strängt vetenskapliga, metodiska forskningar, oåtkomliga för lekmannen, förde däremot Haeckel, som både vetenskapligt och personligt stod Gegenbaur mycket nära, den nya lärans konsekvenser på alla områden ut till den kulturellt intresserade allmänheten. Tack vare den tilltalande och lättfattliga form, Haeckel visste gifva åt flera af sina publikationer, bidrog han mera än någon annan till att den nya läran vann gehör bland de bredare lagren. Mot Haeckel och Huxley riktades därför till en början förnämligast motståndarnas hugg, medan man sökte göra troligt, att det ej funnes någon gemenskap mellan den blide tänkaren i Down och Haeckels Sturm und Drang -- en from illusion, som dock den förre själf snart förstörde.

I det följande få vi tillfälle att stifta bekantskap med flera sidor af dessa mäns verksamhet.

Siarens i Weimar förutsägelse har i fullaste måtto blifvit en verklighet. Den af Darwin och hans efterföljare reformerade descendensteorien har gifvit vår tid sin signatur, har gjort den till en utvecklingsprincipens tidsålder. Ty under inflytande af den genom darwinismen befästade utvecklingsprincipen har det hos vår samtid utbildat sig ett historiskt sinne, något som -- åtminstone i samma grad - våra förfäder ej ägt.
19
Utvecklingstanken har för länge sedan öfverskridit den egentliga naturvetenskapens råmärken och verkat befruktande på skilda kunskapsområden. Fornforskaren, konsthistorikern, sociologen, språkforskaren m. fl. söka, då de vilja höja sig och sitt arbete öfver den rena samlareståndpunkten, att härleda nutid ur forntid, att uppfatta det som är såsom en utvecklingsprodukt af det som varit.

Med den förändrade uppfattning af den organiska naturen, som gifvits oss i och med descendensprincipens genombrott, har nödvändigtvis ock biologiens uppgifter,
Fig. 13.

Fig. 13. Carl Gegenbaur (1826-1903).
Professor i anatomi först i Jena, sedan i Heidelberg.

hela dess förhållande till vår kultur samt därmed ock dess metodik blifvit andra.

Under perioden närmast före Darwin ansågs biologiens egentliga uppgift i allmänhet vara att »beskrifva» den lefvande naturen. Trots den uppenbara själfmotsägelsen betecknades zoologi och botanik som »beskrifvande naturvetenskap». Man hopade i museerna, beskref och inregistrerade i det systematiska fackverket nya växt- och djurarter; man fyllde med bredt välbehag digra folianter med beskrifningar och granna taflor öfver isolerade anatomiska eller embryologiska fakta utan några ledande synpunkter. Genren är visserligen ännu ej öfvergifven, men dess värdesättning har blifvit en annan. Ty genom utvecklingsprincipens seger höjdes den biologiska forskningens nivå. Den rent beskrifvande verksamheten, hvilken ställer större anspråk på minne och flit än på förståndet, har fått sig sin rätta plats anvisad: för den moderna biologien är den i bästa fall ett medel, aldrig dess mål. Målet är ej längre konstaterandet af isolerade fakta utan uppdagandet af sammanhanget dem emellan. Dess uppgift är att föra oss ej blott till kunskap om utan till en på kunskap byggd förståelse af lifsföreteelserna. Genom descendensprincipens genombrott har den forna »naturalhistorien» från beskrifvande disciplin höjt sig till verklig vetenskap, som söker efter lifsföreteelsernas orsakssammanhang, hvarigenom den kan bli underlag för en världsåskådning, något som väl borde vara uppgiften för hvarje forskning, som gör anspråk på att vara en vetenskap i egentlig mening.

I detta sammanhang må redan här påpekas, att ensamt den omständigheten, att i och med descendensteoriens antagande vi genom en enkel slutledning föras till det resultat, att äfven människan utvecklats ur en annan
20
organism, ej skapats fullfärdig sådan som hon nu är -- en sats, för hvilken vi i föreliggande bok ha att lämna de vetenskapliga bevisen -- ensamt denna omständighet måste verka omgestaltande på hela vår syn på lifvet.

Darwinismens kanske största filosofiska betydelse torde dock ligga däri, att den uppdagat en naturlig princip, som är orsaken till ändamålsenligheten i naturen -- just denna ändamålsenlighet, som gifvit upphofvet till det s. k. teleologiska beviset för Guds existens: man slöt från denna världs ändamålsenlighet till en intelligent världsordnare utanför densamma.
Fig. 14.

Fig. 14. Ernst Haeckel, f. 1834; professor i zoologi i Jena.

Tack vare darwinismen behöfva vi för förklaringen af den organiska världens relativa ändamålsenlighet ej längre taga vår tillflykt till något öfvernaturligt ingripande. Ty på grund af det naturliga urvalets verksamhet måste organismerna alltid vara mer eller mindre fullständigt afpassade efter lefnadsvillkoren, med andra ord: vara mer eller mindre ändamålsenliga. Förmå ej organismerna genom afpassning följa med växlingen i sina lefnadsvillkor gå de förr eller senare under, ty det naturliga urvalet utplånar de ej längre ändamålsenligt byggda. Härtill kommer, att descendensteorien i sin nuvarande form är den enda naturuppfattning, som därjämte mäktar att göra de talrika oändamålsenligheterna, disharmonierna i vår egen och våra medvarelsers kroppar begripliga för oss, en fråga, till hvilken vi senare återkomma. Den teleologiska uppfattningen har genom darwinismen ersatts af en mekanisk, grundad på kausalsammanhanget.

Innan vi afsluta denna öfversikt öfver den af Darwin och hans efterföljare reformerade descendensteorien, torde ännu en omständighet böra vidröras. Just under de sista åren dyka upp i tidningar, tidskrifter och i andra tryckalster, som vilja inviga allmänheten i vetenskapens allra färskaste resultat, uttalanden, i hvilka med större eller mindre tvärsäkerhet proklameras den här föredragna åskådningens bankrutt: hela denna lära är på upphällningen, är öfvergifven af den »exakta» forskningen, hvarvid bör ihågkommas att ordet »exakt» på detta område missbrukas nästan lika mycket och i samma syfte som t. ex. hetstermen »fosterländsk» på ett annat.

Detta bör i själfva verket ej öfverraska oss. Då de från descendensteorien utgångna impulserna gripit in och bemäktigat sig områden, på hvilka hittills helt andra auktoriteter än vetenskapen ansett sig innehafva monopol, kan det ju knappast förvåna oss, om reaktionen och det fromma
21
nitet i sin ångest gripa efter hvarje vapen, äfven det bräckligaste, för att skydda hotade eller återeröfra förlorade gebit. Till och med inom modern skönlitterär alstring, som hvarken är bigott eller reaktionär, kan man vid sidan om entusiastisk och förstående anslutning till utvecklingsläran såsom hos Emile Zola -- jag tänker särskildt på ett af hans mästerverk, Le docteur Pascal -- påträffa de besynnerligaste misstydningar. Vi citera här blott några stormän. Den snillrike Alphonse Daudet har i ett af sina visserligen äfven litterärt svagaste arbeten, La lutte pour la vie, dragit i härnad mot darwinismens påstådda farliga konsekvenser på det etiska området. Och August Strindberg har i de för några år sedan utgifna »Götiska rummen» förklarat hela den moderna utvecklingsläran för afskaffad, »utblommad» och tror sig kunna affärda densamma med speglosan »veterinärfilosofi» - naturligtvis saknas hvarje tillstymmelse till motivering. Vi fråga då: I hvad afseende är denna i skiftande former uppträdande kritik berättigad? Stödjer den sig på några fakta?

Vi kunna genom äfven den flyktigaste blick på den nyare biologiska litteraturen lätt öfvertyga oss om, att så godt som alla själfständigt arbetande och själfständigt tänkande naturforskare stå på utvecklingslärans grundval eller kanske rättare: utvecklingsprincipen har blifvit ett logiskt postulat för all deras forskning. Härmed bortse vi naturligtvis från dem, hvilka uteslutande samla och beskrifva naturföreteelser, dem, som således knappast komma i beröring med några principer, enär de åtnöja sig med att känna naturalstren utan någon trängtan efter att begripa dem.

Jag skulle sålunda kunna uppräkna namnen på alla ledande biologer såsom varande anhängare af utvecklingsläran. Men gifvetvis är utsagon af än så många auktoriteter ej något afgörande bevis för en läras sanning: auktoriteterna kunna ju vara på villovägar, de hafva många gånger korsfäst eller bränt sanningsbringaren. Frågan, vi här ha att afgöra, blir gifvetvis den: har man påträffat någon företeelse inom den organiska världen som är oförenlig med descendensteorien? I den följande framställningen kommer ju denna och därmed sammanhängande frågor att närmare skärskådas. Men redan här vilja vi betona:

1) Intet enda säkert konstateradt faktum är stridande mot utvecklingsprincipen, sådan vi förut karaktäriserat densamma.

2) Hela serier af biologiska företeelser kunna på ett tillfredsställande sätt förklaras endast från descendensteoriens ståndpunkt, under det de äro fullkomligt oförenliga med skapelseteorien eller hvilket annat åskådningssätt rörande organismernas uppkomst som helst.

Men märk väl: jag har här endast talat om descendensteorien, utvecklingsläran, ej om darwinismen. Vi fråga därför: Huru ställer sig de sista årens forskningsarbete till darwinismen? Måhända är det darwinismen som visat sig vara en redan öfvervunnen ståndpunkt? Innan vi inlåta oss på detta spörsmål, vill jag förutskicka två anmärkningar.

Då Darwins namn för alltid knutits till descendensteorien, kan det ej förvåna, att i den allmänna uppfattningen äfvensom i skrifter af populär art Darwins lära eller darwinismen ofta utan vidare identifieras med descendensteorien, härstamnings- eller utvecklingsläran. Och dock är, såsom
22
framgår redan af det föregående, darwinismen blott ett sätt att förklara utvecklingen, härstamningen, att uppvisa de orsaker, som varit och äro verksamma vid formutvecklingen inom den organiska världen.

Vidare vill jag erinra om en sats, som torde vara själfklar. Darwinismen vill och skall ej vara någon dogm, något ofelbart, en gång för alla afslutadt. Den utvecklingslära, som fått namnet darwinismen, äger fastmera själf förmågan af vidare utveckling, af fullkomning -- det vore sorgligt om det vore annorlunda.
Fig. 15.

Fig. 15. August Weismann, f. 1834; professor i zoologi i Freiburg i B.

Därför har ock forskningen under de sista femtio åren -- d. v. s. allt sedan framträdandet af Darwins första arbete om arternas uppkomst -- ej i första rummet rört sig omkring huruvida, utan om huru, på hwad sätt denna utveckling försiggått och försiggår.

Sålunda har ock betydelsen af de faktorer, genom hvilka Darwin sökt förklara utvecklingen, af hans efterträdare bedömts olika; man har yttrat mycket olika meningar om dessa faktorers bärvidd, man har lagt till och tagit ifrån. En redogörelse och värdesättning af den ifrågavarande litteraturen skulle -- äfven om en sådan värdesättning i närvarande stund ej vore förhastad -- kräfva ett alltför stort utrymme i denna framställning och sätta mina läsares tålamod på ett kanhända alltför svårt prof, hvarför jag här inskränker mig till några orienterande anmärkningar blott rörande två hufvudriktningar, i hvilka darwinismen grenat sig. Vårt speciella ämne, människans utveckling, kommer framdeles att gifva oss anledning att stifta närmare bekantskap med en eller annan af hithörande frågor.

Själfva kärnpunkten i darwinismen är ju att organismernas utveckling behärskas af kampen för tillvaron och af det genom denna kamp framkallade naturliga urvalet. Afvikelserna från denna af Darwin uppställda urvalsteori gå i två motsatta riktningar. Å ena sidan har på darwinismens grundval utvecklat sig den s. k. neo-darwinismen, hvars mest bemärkta målsman är August Weismann, en af nutidens skarpsinnigaste biologiska tänkare. Utan att kunna bestrida de yttre faktorernas inflytande på individen nekar denna skola, att de af individen förvärfvade egenskaperna äro ärftliga; nya former, nya ärftliga tillpassningar komma således på denna väg ej till stånd.

Medan Weismann proklamerar det naturliga urvalets allmakt och således går längre än Darwin själf i uppskattandet af det naturliga urvalets
23
betydelse, är neo-lamarckismen en utbildning i motsatt riktning af darwinismen. Anhängarna af neo-lamarckismen söka ådagalägga, att omgifningens natur, klimat, födoämnen, lefnadsvanor, bruk eller icke-bruk af olika organ hafva ett större inflytande på artbildningen än det naturliga urvalet. I motsats till Weismann antager denna riktning, att förvärfvade egenskaper kunna vara ärftliga.

Ännu är visserligen striden emellan dessa darxvinismens olika riktningar ingalunda afgjord. Men af ovärderligt gagn äro de resultat, som framgått ur de undersökningar, denna diskussion framkallat.
Fig. 16.

Fig. 16. Darwins arbetsrum efter en etsning af Axel Hägg.

Sålunda måste man numera ge Weismann och neo-darwinismen rätt däri, att bindande bevis saknas för ett förut ofta gjordt antagande, att det slaget af förvärfvade egenskaper, som med ett gemensamt namn kunna betecknas som stympningar, skulle kunna nedärfvas på afkomman. Vidare har Weismann ådagalagt, att hos växter och djur finnes en stor grupp egenskaper, hvilka genom sin blotta tillvaro, ej genom någon som helst verksamhet, äro till gagn för innehafvaren och således ej heller kunna modifieras genom någon öfning, genom bruk eller icke-bruk. Sådana karaktärer -- han betecknar dem som passiva -- äro t. ex. leddjurens pansar och taggarna på detta. De ha betydelse för djuret, först sedan de hårdnat i luften och ej längre äro plastiska. Detsamma gäller gifvitvis om färgernas uppkomst. Alla dylika bildningar torde uteslutande ha det naturliga urvalet att tacka för sin utveckling.
24

Men å andra sidan finnes det en del organisationsförhållanden, som synas utesluta hvarje annan förklaring än den, att de tillkommit genom fortsatt bruk hos förfäderna och nedärfts på afkomman -- således fakta som tala för neo-lamarckismen. Att flera af samtidens allra förnämsta paleontologer (d. v. s. de som studera de utdöda organismerna) stödja neo-lamarckismen beror därpå, att vi numera noggrant känna ett mycket stort antal utdöda djur, som bilda serier, inom hvilka man kan följa steg för steg utbildningen af några sådana organ, som förändras genom funktion, stärkas genom öfning o. s. v.; inför dessa fakta har man svårt att värja sig för den uppfattningen, att de af de ifrågavarande organismerna förvärfvade egenskaperna nedärfts på afkomlingarna. Jag erkänner, att vi härmed trädt in på ett gebit, där en bindande bevisföring är ytterligt försvårad. Genom Weismanns kritik ha vi fått lära oss försiktighet.

Men ett är säkert: hela den moderna biologiska forskningen, både neo-darwinismen och neo-lamarckismen, bygger alltjämt på den af Darwin lagda grunden.


The above contents can be inspected in scanned images: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:28:30 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lecheman/k1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free