- Project Runeberg -  Människan. Hennes uppkomst och utveckling /
X. Apmänniskan från Java. - Framtidens mänsklighet

(1909) [MARC] Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
255
X.

APMÄNNISKAN FRÅN JAVA. -- FRAMTIDENS MÄNSKLIGHET.

År 1894 utgaf en ung holländare, Eugen Dubois, då militärläkare, numera professor i geologi vid universitetet i Amsterdam, en redogörelse för några på Java funna lämningar af en varelse, som han kallade Pithecanthropus erectus, det är: den upprättgående apmänniskan -- ett fynd med ett namn, som gifvetvis var ägnadt att väcka oerhörd sensation. Hittills hade en apmänniska, »den förlorade länken», figurerat blott som en hypotetisk varelse i den zoologiska spekulationens stamträd; nu träder densamma plötsligen ur fantasiens värld in i den för nykter granskning tillgängliga verkligheten! Och det ej minst anmärkningsvärda är, att detta fynd ej som så många andra är en slumpens lek, utan belöningen för ett fullt målmedvetet forskningsarbete. Dubois hade företagit sina undersökningar på Java under den förutsättningen, att bland de utdöda däggdjuren därstädes borde kunna finnas äfven människosläktets stamfader -- en idé, som ingifvits honom af Virchow, som en gång yttrat att, om någonstädes, borde på någon af den malajiska arkipelagens öar den eftersökta mellanlänken anträffas. Onekligen en ödets ironi, att samma Virchow, hvilken, såsom vi förut sett, alltid förhållit sig afvisande gentemot hithörande frågor, skulle framkalla, åtminstone indirekt, denna för sina egna åsikter så komprometterande upptäckt!

Det ifrågavarande fyndet, omkring hvilket redan en vidlyftig litteratur hunnit växa upp, gjordes i Bengawanflodens strandvall nära landtgården Trinil och består af ett hjärnskålstak, ett lårben, ett stycke af underkäken och tre kindtänder. Tillsammans med dessa rester påträffades ett mycket stort antal däggdjursarter såsom elefanter, noshörningar, flodhästar, hyänor m. m., samt och synnerligen tillhörande arter, som numera äro utdöda. Det ifrågavarande hjäruskålstaket och lårbenet äro fullständigt förstenade; sålunda väger det sistnämnda 1 kg., alltså mera än dubbelt så mycket som ett icke fossilt mänskligt lårben.

Dubois anser, att, då de ifrågavarande skelettdelarna anträffats i samma skikt, måste de vara af samma ålder. Som de ej blifvit funna omedelbart bredvid hvarandra, ha tvifvel yttrats om, huruvida alla tillhört samma individ. Som emellertid skelettdelarnas anatomiska beskaffenhet ej talar emot utan fastmera för en samhörighet; som genom de under fem år fortsatta gräfningarna väl upptäckts en mängd rester af talrika andra djur,
256
men ej något som kunde tillhöra en närbesläktad form, således någon annan primat; och som slutligen geologien lär, att skelettdelar tillhörande samma individ ofta anträffats på mycket större afstånd från hvarandra än de här ifrågavarande, anser sig Dubois kunna fasthålla vid, att de härstamma från samma individ.
Fig. 371, 372.

Fig. 371, 372. Pithecanthropus-skallen sedd från sidan och uppifrån; omkring 1/3 nat. storl. (efter fotografier).

På grund af de i samma lager anträffade öfriga däggdjursarterna ansåg Dubois, att Pithecanthropus lefvat under tertiärtidens yngsta skede.

På denna punkt stod frågan tills för kort tid sedan, då man på grund af nya undersökningar af fyndstället sökt ådagalägga, att det lager, hvilket inneslöt Pithecanthropus-resterna, ej tillhör tertiär- utan kvartärformationens äldre skede eller möjligen ligger på gränsen mellan dessa båda. Den af Dubois och andra gjorda åldersbestämningen skulle bero därpå, att de tagit hänsyn äfven till sådana djurfossil, som blifvit uppgräfda ur lager, hvilka voro äldre än skiktet med Pithecanthropus. Dessutom upptäcktes i samma lager, i hvilka Pithecanthropus funnits, två tänder, af hvilka den ena uppgifves tillhöra en ny antropomorf-art, den andra en människa. Till dessa uppgifter, hvilka delvis föreligga ännu blott som förelöpande meddelanden, återkomma vi i det följande.

Öfvergå vi nu till en granskning af det som är utmärkande för den viktigaste bland de funna skelettdelarna, hjärnskålstaket, och äfven här följa Schwalbes grundläggande undersökningar, så visar det sig snart, att i dettas form apkaraktärerna äro de förhärskande (fig. 371-373).

Med tillhjälp af de förut meddelande bilderna (fig. 337 sid. 336), som åskådligt återgifva kraniehvalfvets utbildning från lägre apor upp till människan, kunna vi öfvertyga oss om, att ingen människoart har en så låg skalle som Java-varelsen. Medan nämligen enligt den i föregående kapitel (sid. 235) meddelade beräkningsmetoden hjärnskålens höjd (kalotthöjdindex) hos den modärna människan ej sjunker under 52 och hos urmänniskan är 40--44, är motsvarande värde hos Pithecanthropus 34,2 alltså ungefär detsamma som hos schimpansen; alla andra apor äfven orangutan och gorilla stå däremot lägre.

Äfven med afseende på pannans beskaffenhet (»flyende panna») står Java-varelsen mycket lägre än urmänniskan; ögonbrynsbågarna liksom en del andra kraniekaraktärer närma sig äfvenledes mera de människolika aporna än den senare. Utan att till alla delar öfverensstämma med någon nu lefvande apa, visar den enligt Schwalbes undersökningar större likhet med
257
schimpansen än med gibbonen, hvilken tidigare antagits mest närma sig Pithecanthropus.

Fig. 373.

Fig. 373. Profilkonturer af kranier af

a papua - . - . - . - . - . - . -;
b Spymänniskan. N:o 2 - - - - - -; 
c apmänniskan -------------------; 
d gibbon - .. - .. - .. - .. - ..; 
e schimpans ...................... (efter Dubois).

Men genom en annan betydelsefull egenskap höjer sig denna hjärnskål öfver alla hittills kända apors, på samma gång den närmar sig förhållandet hos människan, nämligen genom sitt mycket större rymdinnehåll. Detta uppgår nämligen hos Java-skallen enligt Dubois´ beräkning till 850--900 kubikcentimeter, medan detta mått hos den största af alla apor, gorillan, aldrig öfverstiger 600.
Fig. 374.

Fig. 374. Högra öfre visdomstanden hos Pithecanthropus; a utifrån, b uppifrån (efter Dubois).

Visserligen utgör hjärnskålens rymdinnehåll hos européerna 1480--1550 kcm. och hos urmänniskan omkring 1230; dock har hos de lägsta, mindre människoraserna anträffats hjärnskålar, hvilkas rymdinnehåll ej öfverstiger 930 kcm. Som nu hjärnskålens rymdinnehåll är ett uttryck för hjärnans storlek, kunna vi säga, att Java-varelsen i en sådan kardinalpunkt som hjärnans storlek närmar sig människan mera än någon apa. Visserligen har man beräknat kroppslängden af Pithecanthropus till 160--170 centimeter; den skulle alltså uppnå åtminstone den storlek, som uppgifvits för urmänniskan (155--160 cm.). Utan att således hafva höjt sig till det människan ensamt utmärkande förhållandet mellan kroppsvolym och hjärna står dock Java-varelsen i denna punkt öfver alla andra däggdjur (jämför kapitlet om hjärnan sid. 175--177). Än mera! Dubois lyckades å afgjutningar af kalottens insida visa, att den hos människan så högt utbildade undre pannvindeln, hvilken, som vi förut sett, är centrum
258
för talförmågan, hos Pithecanthropus är bättre utvecklad än hos någon af de människolika aporna, men sämre än hos människan.

De hittills anträffade tänderna (fig. 374), två öfre äkta kindtänder och en undre oäkta kindtand, äro ej särdeles användbara vittnen beträffande innehafvarens rangställning, om människa eller apa. Men som det tyckes, uppvisa äfven de förmedlande egenskaper.

Lårbenet (fig. 375, 376), hvilket har samma längd som hos en medelstor europé,
Fig. 375, 376

375 376 Lårbenet af Pithecanthropus. 375 yttre, 376 främre sidan; omkring 1/5 nat. storl. (efter Dubois).

visar så stora öfverensstämmelser med människans, att det af många förklarats vara af mänskligt ursprung. Först en mycket detaljerad granskning har förmått framdraga några smärre olikheter, hufvudsakligen i benets undre del, hvarigenom det skiljer sig från den hos människan vanliga formen. I sin öfre ända bär detta lårben starka utväxter, hvilka äro af sjuklig natur. Virchow har uttalat den uppfattningen, att läkningen af en så svår åkomma, som dessa bildningar vittna om, skulle förutsätta ett mänskligt kulturtillstånd, eller med andra ord att en individ, som angripits af en dylik åkomma, aldrig skulle kunnat botas, om han ej själf varit människa och vårdats af människor. Lårbenet har därför, så menar Virchow, tillhört en människa, medan hjärnskålen varit en apas! Hela hans argumentation har emellertid till fullo vederlagts af paleontologer och zoo- loger, som påvisat fullt motsvarande sjukliga bildningar hos flera vilda djur (äfven kräldjur) och under tidsåldrar (juraperioden), då ingen »sjukvård» var att påräkna. Det öfvervägande antalet forskare, som undersökt detta lårben, äro ense om, att dess ägare alldeles som människan haft en upprätt gång -- något som redan hjärnskålens beskaffenhet gör troligt.

I all den olikhet, som råder beträffande de olika författarnas tolkning af föreliggande fynd, finnes det dock en punkt, om hvilken alla tyckas vilja ena sig: Pithecanthropus är en af de allra viktigaste upptäckter, som någonsin blifvit gjorda i och för lösandet af problemet rörande människosläktets härledning. För resten hafva vid försöken att värdesätta Pithecanthropus-fyndet nästan alla möjliga jämte en hel del omöjliga meningar förfäktats. Tre hufvudsynpunkter ha gjort sig gällande. Medan den ena gruppen forskare förklarar Pithecanthropus för en människa -- visserligen en mycket aplik sådan, kan den andra i densamma ej se något annat än en apa -- visserligen den mest människolika af alla hittills kända apor. Repre- sentanterna för den tredje gruppen åter sluta sig mer eller mindre oförbehållsamt till Dubois' uppfattning, att här föreligger en verklig mellanform mellan människa och apa, således hvarken en människa eller en apa i vanlig mening. De två första grupperna utgöras företrädesvis af
259
zoologer och antropologer, medan de paleontologer, som yttrat sig i frågan, förutom flera ansedda zoologer och anatomer hylla Dubois' uppfattning. Denna paleontologernas anslutning beror måhända därpå, att de äro mera förtrogna med begreppet »öfvergångsform», än många zoologer och antropologer, enär öfvergångsformer i stort antal ju uppenbara sig för dem, då de följa en djurgrupps öden under olika geologiska tidsperioder. Redan tidigare har jag gifvit uttryck för den misstanken, att antalet anhängare af den Dubois´ska åskådningen skulle varit betydligt talrikare, ifall frågan gällt de »oskäliga kreaturen» någonstädes längre ned på organismernas skala i stället för det delikata och brännbara ämnet: människa eller apa.

Söka vi på frågans nuvarande ståndpunkt sammanfatta de vunna resultaten, så synes mig följande vara oomtvistligt: Pithecanthropus är en varelse, hos hvilken hufvudskålens form mest öfverensstämmmer med somliga hos de högsta apornas, medan dess rymdinnehåll eller m. a. o. hjärnans storlek mera närmar sig människans; lårbenet öfverensstämmer dels med människans dels med en antropomorf apas. Men är denna uppfattning, riktig, så vill detta väl ej säga något annat, än att Pithecanthropus i allt, hvad man hittills har sig bekant om honom, intar en mellanställning mellan människa och apa.

Denna uppfattning, som jag framställt redan i ett tidigare arbete, har äfven af de senast gjorda ofvan omnämnda undersökningarna ej kunnat rubbas. Af dessa skulle framgå, att Pithecanthropus ej vore äldre än urmänniskan utan samtidig med denna. Detta skulle bevisas därigenom, att fyndstället tillhörde kvartärformationen; att i samma aflagringar påträffats en människotand, samt af den omständigheten, att man på Java äfvensom på Sumatra och Celebes funnit verktyg tillhörande den paleolitiska perioden. På grund häraf har man trott sig böra förkasta den af Dubois och andra förfäktade åsikten, att människosläktet verkligen framgått ur Pithecanthropus. I stället för att i Java-varelsen se den så länge sökta »förlorade länken», har man förklarat densamma för en parallellform till människan eller »för ett misslyckadt försök till människoblifvande» (Volz). Men alldeles bortsedt ifrån, att det kan vara förenadt med vissa svårigheter att bestämma den relativa åldern af de kvartära lagren i Europa och å Java; bortsedt äfven därifrån, att uppgiften rörande den funna människotanden ännu blott tyckes stödja sig på en förelöpande undersökning, kan mot den kritik, hvilken med stöd af dessa fakta utöfvats mot den Dubois´ska uppfattningen, anmärkas, att Pithecanthropus trots samtidigheten mycket väl kunde vara urmänniskans stamfader, enär det finnes flera exempel på, att stamformer längre eller kortare tid lefvat samtidigt med de nya arter, som ur dem framgått.

Att afgöra frågan, huruvida Pithecanthropus direkt ingår i människans stamled eller ej, därtill räcka således de fakta ej till, som i närvarande ögonblick stå oss till buds. Om en sak däremot torde alla redan nu kunna ena sig, och den är, såsom förut framhållits, att Pithecanthropus bland alla fynd belysande människans urhistoria är det märkligaste som hittills gjorts, därför att han ur anatomisk synpunkt -- vi bortse här alldeles från
260
den geologiska åldern -- realiserar just en sådan mellanform mellan människa och apa, som man på jämförande anatomisk, således på den teoretiska spekulationens väg redan för länge sedan konstruerat: Pithecanthropus har af biologien förutsagts, långt innan den upptäcktes. Våra undersökningar i föregående kapitel ha ju ledt till det resultat, att med afseende på kraniets byggnad urmänniskan intar en mellanställning mellan den moderna människan och den människolika apan. Vidare ha bevis lämnats för, att Pithecanthropus intar en förmedlande ställning mellan människa och människolik apa och således fyller den lucka mellan det högsta djuret och människan, som trots fyndet af urmänniskan ännu var öppen! Huruvida vi sedan vilja beteckna honom som den »mest människolika apa» eller som den »mest aplika människa» är en konvenanssak, fullkomligt likgiltig ur vetenskaplig synpunkt.

I ett föregående kapitel hafva vi betonat betydelsen af, att alla nu lefvande apor skilja sig från människan bland annat därigenom, att hos dem ej någon sträng arbetsfördelning emellan de främre och bakre extremiteterna inträdt, utan alla fyra lemmarna tjänstgöra som ställflyttningsorgan om ock ej i samma grad hos alla. Vi sågo, huru alla föreliggande anatomiska fakta tvinga till en tankeföljd, som kan summeras sålunda: arbetsfördelningen mellan fram- och baklemmar framkallar den upprätta gången, handens öfvertagande af högre funktioner och ögats vidsträcktare synfält. De två sistnämnda faktorerna åter gifva den första impulsen till en högre utbildning af det centralorgan, som behärskar och ordnar rörelser och förnimmelser, af hjärnan. Eller med andra ord: vid människoblifvandet måste med nödvändighet den upprätta kroppsställningen hafva föregått hjärnans fullkomning.

Det är ur denna synpunkt Dubois' upptäckt får sin kardinala betydelse för vår forskning om människans uppkomst. Den realiserar, som nämndt, detta af den jämförande anatomien förutsatta mellan- eller öfvergångsstadium: Pithecanthropus har erhållit människans upprätta kroppsställning utan att ännu hafva förvärfvat hennes hjärnbildning, hennes intelligens. Måhända kan man af fortsatta gräfningar å fyndstället för denna varelse hoppas, att nya upptäckter -- framför allt af fot och framlemmar -- skola gifva något fastare konturer åt apmänniskans bild.

*

Vår uppgift att på basis af disponibla naturvetenskapliga fakta vinna en uppfattning om människans uppkomst och utveckling skulle härmed vara afslutad.

Alla positiva fakta ur biologiens alla grenar: anatomi, embryologi, fysiologi och paleontologi hafva beträffande människoproblemet gifvit oss ett generalresultat, som kan formuleras sålunda: människan är en länk i en ingenstädes afbruten utvecklingskedja; hon har framgått ur en lägre, en djurisk lifsform. Betydelsen och innebörden af detta faktum ligga i öppen dag; det talar ett språk, som ej utan särskild kraftansträngning kan missförstås.

Detta med afseende på den stora principfrågan i människosläktets härkomst och utveckling. Stadierna i denna utvecklingsgång äro till sina
261
grunddrag numera likaledes kända. Rörande en del enskildheter, framför allt rörande släktskapsgraderna, råder däremot ännu osäkerhet, och ännu måste mången lucka fyllas, innan människoförfädernas stamträd verkligen kan uppnå den fylliga och fulländade växt, i hvilken den redan nu prunkar i många populära skildringar. Men äfven i sistnämnda afseende ha vi grundad anledning att särskildt af den paleontologiska forskningen under närmaste framtid vänta fullständigare och bestämdare upplysningar. Arbetet på detta område har nämligen under de sista åren blifvit allt mera planmässigt och målmedvetet samt uppdagelserna, väl just därför, också betydligt ymnigare än förut. Och som nu alla dessa nya upptäckter äro fullkomligt entydiga, som de alla peka åt samma håll, så kunna vi vara öfvertygade om en sak: att vår forskning är på rätt väg till sanningen. Detta har ock på ett glänsande sätt bestyrkts af det sakförhållande, att jämförande anatomi och embryologi i flera fall förmått förutsäga existensen af varelser, som paleontologernas upptäckter först långt senare visat vara en verklighet. Härigenom höjer sig sålunda vår moderna biologi till rangen af en exakt vetenskap.

*

Är det sålunda konstateradt, att människosläktet genomgått en lång rad af förändringar, innan det uppnått sin nuvarande utvecklingsgrad, måste vi ock med nödvändighet antaga, att det äfven allt framgent är underkastadt utvecklingens lagar. Ett försök att bilda sig någon föreställning om människans framtida utvecklingsgång och om de omdaningar, hennes organisation till kropp och själ kommer att undergå, kan gifvetvis endast ske med ledning af den kännedom vi äga rörande de öden denna organisation hittills genomgått.

Vid ett sådant försök böra vi emellertid hålla följande omständigheter i minnet. Då som vi sett vår kännedom om denna utvecklingshistoria i flera punkter är känbart bristfällig, måste naturligtvis dessa brister också förorsaka svårigheter och osäkerhet vid framtidsbildens utformande. Bortsedt ifrån att oförutsebara rubbningar i människans nuvarande miljö kunna framkalla oförutsebara utvecklingsriktningar härflyter en annan källa till osäkerhet på detta område därur, att faktorer, som under förflutna tidsåldrar spelat den förhärskande rollen, för framtiden kunna bli mera underordnade. Jag syftar närmast på, att, såsom i det följande ytterligare skall utföras, det naturliga urvalet i lägre grad än under förflutna tidsåldrar kommer att ha inflytande på mänsklighetens utveckling. Uttrycket »förflutna tidsåldrar» användes här naturligtvis i geologisk, ej i vanlig »historisk» mening. Slutligen vill jag påpeka, att de ifrågakommande omdaningarna framdeles liksom hittills i allmänhet komma att försiggå i »geologiskt» tempo, d. v. s. att de ej bli synnerligen genomgripande på några tusentals år. Att vi dock kunna vänta oss förändringar, som ha ett hastigare förlopp, ådagalägges bl. a. af till Amerika öfverflyttade européer, hvilkas afkomlingar, som bekant, efter jämförelsevis få generationer kunna erhålla en ny, rätt egenartad prägel.

Ett moment i människans framtida ombildningar har redan blifvit behandladt i kapitlet om de rudimentära organen, af hvilka människan
262
liksom hvarje annan högre varelse hyser ett ståtligt antal. Liksom vi sett, att hästsläklet under årtusendenas lopp befriats på svaga rester när från de förkrympta tår, som fungerat hos dess stamfäder, kunna vi ock vara förvissadeom, att äfven människosläktet en gång åtminstone delvis skall blifva kvitt denna barlast af odugliga kroppsdelar, hvilka den nu äger. Sålunda kunna vi med en till visshet gränsande sannolikhet antaga, att människan en gång kommer att mista den yttre öfre framtanden samt visdomstanden, för hvilka tänders tillbakagång hos de civiliserade nationerna vi i det föregående utförligt redogjort. Är det sålunda ytterst sannolikt, att dessa nationer i framtiden komma att skilja sig från naturfolken -- i fall i en så aflägsen framtid »naturfolk» ännu existera! -- genom saknaden af de ofvannämnda tänderna -- ja, då har ju i själfva verket mellan dessa båda människogrupper uppkommit en olikhet, lika betydande som mellan många djurformer, hvilka af zoologerna anses vara skilda arter, eller med andra ord: människosläktet skulle genom denna process ha klyft sig i två »arter».

En mera märkbar och fysiologiskt betydelsefullare förändring än den, som frambringas genom förlusten af sagda tänder, förestår sannolikt människan genom bröstkorgens förkortning. Det tillbakabildade tillstånd som någon gång utmärker vårt första refbenpar och alltid de två understa (11:te och 12:te) paren, jämfördt med den omständigheten, att människan, såsom undersökningen af fosterskelettet ådagalägger, en gång varit utrustad med flera refben, d. v. s. ägt en längre bröstkorg än nu, häntyder på, att denna förkortning i framtiden kommer att fortsättas genom förlusten af de två nämnda falska refbensparen. Orsaken till denna småningom försiggående förkortning af bröstkorgen torde åtminstone delvis kunna sökas i den af männniskan förvärfvade upprätta kroppsställningen.

Huruvida vi ha anledning att hängifva oss den förhoppningen, att våra efterkommande en gång skola blifva befriade från blindtarmens maskformiga bihang, vore tvifvelaktigt, för den händelse nämligen framtida undersökningar skulle bekräfta den af en dansk läkare i dagarna (1908) uttalade förmodan, att detta bihang ej saknar betydelse i normalt skick utan funktionerar såsom ett »lymfatiskt organ»; af hvad slag denna funktion är, har dock lämnats osagdt. Visar sig däremot den allmännare, af ett flertal observationer stödda uppfattningen vara den rätta, att sagda bihang såsom saknande normal funktion är stadd i tillbakagående utveckling, så skulle kommande släkten vara befriade från en fara, som hotar nutidens mänsklighet.

Att människosläktet någonsin skulle blifva fritt från allt hvad rudimentära organ heter, är emellertid redan af det skälet oantagligt, att dessa disharmonier äro utvecklingsprocessens oundvikliga följeslagare.

En tysk biolog (Ammon) har vid en antropologisk undersökning af befolkningen i Baden kommit till några anmärkningsvärda resultat, som beröra vår fråga. Som nämndt, brukar man skilja på dolikocefala (långskalliga) och brachycefala (kortskalliga) individer. Nu har Ammon påvisat, att stadsbefolkningen innefattar ett mycket större antal dolikocefaler än landtbefolkningen. Men äfven stadsbefolkningen är med afseende på
263
hufvudskålsformen långt ifrån likformig, utan man kan skilja på olika grupper: 1) de som inflyttat från landet till staden äro mera långskalliga än landtbefolkningen; 2) de hvilkas fäder inflyttat från landsbygden äro mera långskalliga än den förra gruppen, och slutligen 3) de hvilkas fäder eller förfäder redan voro stadsbor äro mera långskalliga än grupp 2. Denna företeelse kan enligt Ammon endast förklaras genom antagandet att stadslifvet åstadkommer ett fortgående urval af den långskalliga och ett undertryckande af den mera kortskalliga typen. Som de mera långskalliga bland landtbefolkningen visa en bestämd tendens att bosätta sig i staden, måste gifvetvis landtbefolkningen med tiden blifva allt mera kortskallig. Ammon söker dessutom visa, att de bland stadsinvånarna, hvilka ägna sig åt intellektuellt arbete i allmänhet, äro de mest långskalliga. Denna likaväl som några andra kroppsegenskaper, hvilka uppträda förenade med dolikocefalien, äro naturligtvis som sådana utan betydelse i den sociala kampen för tillvaron; hvad som här gifver utslaget äro vissa psykiska och moraliska egenskaper, hvilka bättre än andra motsvara de högre sociala fordringarna. Dessa själsegenskaper äro lika mycket som vissa rent kroppsliga karaktärer rasegendomligheter. Emedan nu sagda själsegenskaper stå i växelvärkan med kroppsliga egenskaper (såsom dolikocefali etc.), blifva således också dessa senare indirekt underkastade det sociala urvalet. Under förutsättning att dessa Ammons iakttagelser äro exakta och att de kunna förallmänligas, skulle således under inflytande af våra sociala förhållanden bland annat hufvudskålens form under tidernas lopp undergå en förändring.

Men af ofantligt mycket större betydelse för mänsklighetens gång mot höjderna blir frågan, huruvida vi ha anledning antaga, att människans mest speciella specialitet: hjärnan (och därmed hjärnskålen) kommer att ytterligare utbildas hos mänskligheten. De redan gjorda framstegen äro synnerligen lofvande. I ett föregående kapitel hafva vi sett, att däggdjurens hjärna och speciellt deras stora hjärna under tertiärtidens lopp undergått en högst väsentlig utdaning och förstoring. Detsamma gäller, som förut anförts, människans utdöda anförvanter: hos Pithecanthropus utgör hjärnskålens rymdinnehåll ej fullt 900, hos urmänniskan omkring 1230 och nutidens européer 1480-1550 kubikcentimeter. Och denna utvecklingsriktning fullföljes alljämt hos de senare. Hos dem har nämligen påvisats en förstoring af hjärnskålen äfven under den »historiska» tiden. Redan Broca hade funnit, att hjärnskålen hos staden Paris' invånare tilltagit i storlek under seklernas lopp. Af en senare med modärna metoder gjord undersökning fram går otvetydigt, att under den yngre stenåldersperioden det största antalet (30,3 %) af Frankrikes befolkning hade en hjärnskålsrymd af 1300 -1400 kcm.; hos parisare från 12:te århundradet (37,7 %) utgjorde denna 1401-1500 kcm. och hos de flesta nu lefvande parisare (47,7 %) 1501-1600 kcm. Mindre än 1200 kcm. rymdinnehåll hade bland stenåldersskallarna 17 % och mindre än 1300 20,8 %, hvaremot bland de två andra kategorierna ej förekom något kranium med så ringa rymdinnebåll. Å andra sidan uppnådde intet stenålder-kranium 1700 kcm., intet medeltidskranium 1800, hvilken siffra däremot uppnås af 5,2 % moderna pariserkranier. Dessa
264
siffror äro ju vältaliga: hjärnskälens respektive hjärnans tillväxt visar sig stå i samband med den stigande kulturen.

Ej mindre intressanta äro de resultat, som jämförelsen emellan gamla och modärna egyptiers kranier gifvit: hos detta folkslag har hjärnskålsrymden under de två sista årtusendena minskats. Samma faktor har tydligtvis äfven här varit verksam ehuru i omvänd ordning: Egypten, hvilket under sin blomstringstid stod på civilisationens höjder, har sedermera råkat i kulturell misär; och denna själsodlingens tillbakagång har fått ett uttryck i hjärnskålens minskning hos dess befolkning.

Ofvanstående resonemang hvilar gifvetvis på två förutsättningar. Den ena är, att de undersökta ländernas befolkning ej i större utsträckning uppblandats med främmande element; och i detta afseende torde sagda länder verkligen i högre grad än de allra flesta andra vara ägnade att vittna i föreliggande fråga. Den andra förutsättningen är, att hjärnskålens storlek är ett uttryck för hjärnans storlek och att en större hjärna åter är ett villkor för en högre intelligens och således ock för en högre kulturgrad. Äfven om vi måste komma ihåg, att vissa sjukliga företeelser framkalla en förstoring af hjärnan och därmed ock af hjärnskålen, så tala dock iakttagelser af olika slag på olika områden för riktigheten af det ofvan gjorda antagandet i dess allmänhet, hvarvid vi ock kunna åberopa oss på några af de fakta, som behandlats i kapitlet om hjärnan. Med afseende på specialfrågan, i hvad mån hjärnskålsrymden kan anses vara ett uttryck för hjärnans storlek, har en holländsk anatom (Bolk) nyligen påvisat, att dessa stå till hvarandra i ett visst bestämdt förhållande; före 6O:de lefnadsåret utgör hjärnvolymen omkring 93 % af hjärnskålsrymden.

En tysk forskare (Buschan) har sammanställt en rad sakförhållanden, som belysa de senast berörda frågorna. Här blott några få exempel! Folkslag, som befinna sig på en lägre kulturnivå, hafva en mindre hjärnskål än högre stående, och bland dessa senare åter hafva de mera bildade att uppvisa ett högre procentantal af de största hjärnskålsmåtten än de intellektuellt lägre stående. Bland andra fakta, som tala för det sistnämnda påståendet, må anföras följande. Hjärnskålens ungefärliga storlek hos 2134 studenter vid universitetet i Cambridge jämfördes med de betyg de erhållit vid afgångsexamen. Och man fann att de 487 studenter, som hade erhållit högsta betyget, ägde större hjärnskål än de 913, som erhållit ett lägre betyg, samt att de 734 kuggade hade de minsta hufvudena; särskildt framhålles, att de tre grupperna med afseende på kroppsstorlek och ålder ej uppvisade anmärkningsvärda skiljaktigheter. Flera andra iakttagelser företagna af andra undersökare å motsvarande undersökningsmaterial hafva lämnat liknande resultat.

Genom efterforskningar i ett stort antal hattbutiker i Tyskland har en bekant tysk anatom (Pfitzner) kunnat fastställa det intressanta förhållandet, att de billiga hattarna, som företrädesvis köpas af arbetare, mindre handlande m. m., hafva ett lägre nummer (således passa mindre hufvuden) än de dyrare, som köpas af den förmögnare befolkningen. Därtill kommer, att bland de billigare hattarna de högsta numren ej alls funnos på lager, medan af de dyrare de minsta numren saknades -- bådadera beroende på bristande efterfrågan.
265

Ett synnerligen starkt stöd för den åsikten, att kulturens ståndpunkt står i samband med hjärnans och denna åter med hjärnskålens utbildning lämnas af följande sakförhållande. I regeln sammanväxa de parigt anlagda pannbenen hos människan 1-2 år efter födelsen med hvarandra till ett enda benstycke. Mera sällan uteblir denna sammanväxning, så att pannbenen under hela lifvet äro genom en »pannsöm» skilda frän hvarandra.

Genom synnerligen noggranna undersökningar har ådagalagts, att denna sammanväxning förhindras af det tryck inifrån, som en ökad tillväxt af stora hjärnans pannparti utöfvar. Genom denna hjärndels starkare tillväxt aflägsnas nämligen de två pannbenen från hvarandra, så att den pågående förbeningen ej förmår fullständigt fylla mellanrummet mellan dem. Att undantagsvis detta tryck kan utöfvas af sjukliga, t. ex. inflammatoriska processer i hjärnan och då stundom har samma effekt, försvagar gifvetvis ej betydelsen af förstnämnda faktum. Vidare har det kunnat konstateras, att främre delen af hjärnskålen (panndelen) vanligen är större hos kranier med kvarstående pannsöm än hos sådana med sammanväxta pannben. Att ett kvarstående af pannsömmen verkligen i allmänhet är ett kriterium på psykisk öfverlägsenhet torde framgå därur, att kranier med denna egenskap äro vanligare hos civiliserade folkslag än hos naturfoik. Enligt olika uppgifter anträffas en kvarstående pannsöm:

        bland   européer        hos     7,6-16,3 %,
          »     melanesier       »      2-3,4 %,
          »     malajer          »      1,9 %,
          »     negrer           »      1,2-3,1 %,
          »     australier       »      1,2 %

I sammanhang härmed vill jag omnämna, att hittills ej beskrifvits kranier af nänniskolika apor med kvarstående pannsöm.

Äfven om vi måste medgifva, att hjärnans storlek ej är någon allsmäktig faktor, att den intellektuella öfverlägsenheten måste vara förbunden med en utbildning af vissa hjärnområden -- bortsedt från ej direkt påvisliga kvalitativa förbättringar --, så rubbas häraf ej det allmänna resultat, som förut omnämnda och talrika andra iakttagelser gifvit oss, nämligen att kultur och hjärnvolym, respektive kranievolym stå i en bestämd vexelvärkan.

Af synnerligen stort intresse är, att äfven inom djurvärlden högre kultur är förenad med större hjärnmassa och således med större hjärnskål än i naturtillståndet. Detta kan belysas med slående exempel. I Stockholms Högskolas skelettsamling har jag ställt vid sidan om hvarandra två skelett af i det närmaste samma storlek, det ena af en tamhund (fig. 378), det andra af en vild hundart (fig. 377). En blick på dessa skelett öfvertygar oss utan vidare om, att hjärnskålen och således också hjärnan hos den sedan årtusenden till människans följeslagare upphöjda hunden erhållit en mycket större utbildning än hos den på naturstadiet kvarstående hundarten.

Då således människohjärnan och dess hölje i samband med den stigande kulturen har förstorats, och då äfven den mest inbitna pessimist torde finnas benägen medgifva, att framtidens kultur blir mera avancerad än
266
vår, så tvingas vi ock till det antagandet, att hos kulturnationerna hjärnvolymen äfven framgent småningom kommer att ökas.

Men äfven kulturens skuggsidor komma i framtiden med afseende på vår hjärna att göra sig starkare gällande än i våra dagar. Vi tänka härvid i första rnmmet på ökningen af sinnessjukdomar. Den förut omnämnda Buschan anför några belysande siffror: i England steg under åren 1859 -1869 de sinnessjukas antal på 10,000 invånare, från 18-24, 1869-1879 från 24-27, 1879-1889 från 27-29 och från 1897-1900 har siffran stigit till 33,1.
Fig. 377.
Fig. 378.

377 378 Skelett: fig. 377 af fennek (Canis zerda) fig. 378 af tamhund (fotografier efter preparat i Stockholms Högskolas zootomiska institut).

Äfven från andra kulturländer har man liknande siffror. En amerikansk psykiater har påvisat, huru själssjukdomarnas antal står i förhållande till befolkningstätheten; ju större denna desto flera sinnessjuka. I öfverensstämmelse härmed har konstaterats, att antalet sinnessjuka är relativt större i storstäderna än på landet. Att det är kulturen med de sig ständigt stegrande anspråk, hvilka denna ställer på våra själskrafter, som i främsta rummet kommer att äfven framdeles öka antalet psykoser, är blott alltför sannolikt. Naturligtvis äro äfvenledes sådana negativa kulturvården som alkoholismus, syfilis o. a. medskyldiga till detta resultat.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning står att sinnessjukdomar uppträda mindre ofta hos naturfolk, eller måhända rättare: hos folkslag med lägre kultur, än hos nationer som äro bärare för en intensivare kultur.

I detta sammanhang erbjuda negrerna i Nordamerika ett talande exempel. Före emancipationen voro sinnessjukdomar bland negerslafvar ytterst sällsynta; efter denna, sedan således Amerikas frigjorda svarta befolkning trädt i konkurrenskamp med den hvita, uppvisar statistiken ett ständigt stigande antal fall af sinnessjukdomar bland negrerna. I Nordamerika komma:

        år 1870 på en million negrer    367     sinnessjuka
        »  1880 »  »     »      »       912         »
        »  1890 »  »     »      »       986         »
267

Denna sinnessjukdomarnas ständiga tillväxt gäller emellertid endast de emanciperade negrerna; bland negerslafvarna visade psykosernas antal ej någon märkbarare ökning.

Ur dessa fakta kan den slutsatsen dragas, att å ena sidan kultur och hjärnvolym stiga i samma proportion, så att människan genom en stegring af själskrafterna komma att intaga ett allt högre och högre intellektuellt plan; att å andra sidan antalet af dem, som ej kunna motsvara de alltjämt ökade kulturkrafven utan bli psykiskt angripna, kommer att ökas -- eller med andra ord: urvalet kommer i kanske ännu högre grad än hvad hittills varit fallet rikta sig på intelligensen och dess materiella underlag. Samtidigt härmed komma i skydd af denna kultur somliga organ att bli till en viss grad öfverflödiga och således mindervärdiga i denna civiliserade kamp. Så är, som redan förut påpekats, förhållandet med våra ögon sedan glasögonens upptäckt, enär i nästan hvarje lefnadsställning den närsynta kan göra karriär; men som hans närsynthet nedärfves på hans afkomlingar, kommer naturligtvis de närsyntas antal visa afgjord benägenhet att tilltaga.

Nyare undersökningar ha visserligen påvisat en betydlig nedgång af närsyntheten hos svenska läroverksungdomen; som emellertid denna företeelse förklaras genom bättre fysisk uppfostran, bättre skolhygien, innebär den gifvetvis ej någon direkt motsägelse mot det nyss anförda.

Under inga förhållanden ha vi någon anledning att befara, att människan en gång kommer att alldeles förlora synförmågan; dessförinnan skulle ju det naturliga urvalet ingripa och hämma den tillbakagående utvecklingen, ifall denna satte människans existensmöjligheter på spel. Dock ligger alltid en fara i en alltför långt drifven ensidig utveckling. Detta visar vissa andra organismers historia, som vi i tidigare kapitel stiftat bekantskap med. Sålunda kan man knappast förklara det fullständiga utdöendet af t. ex. de högst utbildade rofdjuren, som någonsin funnits, på annat sätt än att de voro så ensidigt utvecklade, att de drifvit rofdjursspecialiteten till en sådan ytterlighet, att de fullständigt förlorat förmågan att anpassa sig till något förändrade lefnadsförhållanden, medan deras mindre högt och ensidigt utbildade släktingar bibehållit denna förmåga och därför öfverlefde dem.

Dessutom böra vi ihågkomma, att kulturen ej är ett fullkomligt entydigt begrepp. Hvad som är kultur för flertalet européer, är det ej eller åtminstone behöfver ej vara det för andra folkslag. Talrika erfarenheter från koloniseringsföretagen tala för, att våra modärna europeiska kulturgåfvor för flera naturfolk är en danaerpresent, att t. ex. negrernas framåtskridande endast är möjligt, om deras egna inhemska institutioner bibehållas.

I sammanhang härmed skulle man kunna sätta i fråga, huruvida äfven i framtiden människosläktet skall vara deladt i skilda raser. Den alltjämt växande lättheten i samfärdseln skall helt säkert med tiden betydligt öka och så att säga förallmänliga den tendens att vandra och bosätta sig i främmande länder, hvilken i alla tider utmärkt människosläktet. En följd däraf blir med nödvändighet, att de nu skilda raserna komma att blandas, att sammanflyta allt mera. En tid skall gifvetvis komma, då hvarje folkslag skall ha tillägnat sig egenskaper af de hufvudtyper, i hvilka
268
jordens nu lefvande befolkning brukar delas. Man har häraf velat draga den slutsatsen, att resultatet af detta närmande mellan raserna skulle bli en enda likartad människoras med samma kroppsliga, intellektuella och moraliska egenskaper, hvilken öfver hela jorden skulle träda i stället för nutidens så vidt skilda raser. En annan uppfattning har uttalats af den franske antropologen Quatrefages. Han anser, att till följd af rasernas nuvarande fördelning rasblandningen näppeligen öfverallt skall kunna försiggå i samma proportion. Han anser det fastmera för sannolikt, att Afrika alltid kommer att bibehålla mera af den svarta rasens blod, liksom Asien af den gula och Europa af den hvita än andra delar af världen. Vidare bör miljöns inflytande på befolkningens andliga och kroppsliga kynne ej underskattas. Huru mycket människan än kan modifiera dess inverkan, hon förmår dock aldrig helt och hållet undandraga sig densamma. Alltså: under förutsättning att vår planet äfven framdeles förblifver sådan den nu är, skulle resultatet af en fullständigare och allsidigare blandning af våra olika människoraser bli uppkomsten ej af en enhetlig, hela jorden befolkande typ utan snarare af nya folkslag med annan kultur och andra själs- och kroppsegenskaper än dem, som äro utmärkande för nutidens raser.

Här böra vi erinra oss något, som redan framhållits i första kapitlet, att vid all organisk utveckling det naturliga urvalet ej med nödvändighet åstadkommer absolut fullkomlighet utan endast den fullkomligaste anpassning till de förhållanden, i hvilka organismen lefver. Om vi med den fullkomligaste varelsen mena en sådan, hos hvilken alla organ äro utbildade till sin högsta potens, kan således människan lika litet som någon annan varelse göra anspråk på denna titel. Anpassningen hos människan har slagit in på den lyckliga specialiteten: hjärnans specifika utbildning, medan samtidigt andra organsystem och förmögenheter blifvit mindervärdiga, så att hvad lukt, synskärpa, muskelstyrka m. m. angår, människan vida öfverträffas af och således är lägre organiserad än ett stort antal andra däggdjur. Men tack vare sagda specialitet har hon förmått skapa en kultur, som förblir den viktigaste regulatorn för hennes framtida utvecklingsmöjligheter. Som redan antydt, är kultur ett något elastiskt begrepp. Från biologisk ståndpunkt -- och det är uteslutande den jag här kan intaga -- ingår dock som ett af de mest ursprungliga och på samma gång viktigaste elementen i hvarje sträfvande, som kan få namn af kulturarbete, det att bekämpa kampen för tillvaron i dess råare former. Människan kan visserligen aldrig fullständigt undandraga sig denna naturlag, men hon kan mildra, kan humanisera dess verkningar, liksom hon, ehuru hon ej mäktar förändra t. ex. de klimatiska förhållandena, har lyckats i ganska väsentlig mån upphäfva deras omedelbara inverkan på sig själf genom användande af bostäder, eldstäder, kläder m. m.

Detta vill med andra ord säga: vid sidan om det naturliga urvalet har i mänsklighetens historia småningom införts en ny faktor, som man betecknat som det artificiella urvalet, hvilket allt mera trädt och framdeles i än högre grad kommer att träda i det naturliga urvalets ställe. Därmed är naturligtvis ej sagdt, att det artificiella urvalet med afseende på människosläktet kommer att fullständigt undantränga det senare; men detta
269
kommer ej, såsom fallet är i naturtillståndet, att göra sin verkan gällande på individen utan företrädesvis på individerna af den högre ordning, vi benämna nationer eller stater.

Det artificiella urvalet, som i omedveten form redan framträder hos sällskapligt lefvande djurformer, har af människan till en början användts på den henne omgifvande djurvärlden och resulterade i våra husdjurs uppkomst. På människan gjorde sig det artificiella urvalet gällande närmast på följande sätt. Medan på ett mera primitivt stadium det naturliga urvalet främjade individer, utmärkta för krigisk läggning, stridslystnad o. s. v. med alla dess förutsättningar och konsekvenser, kom på ett högre utvecklingsskede innehafvarna af nämnda egenskaper att spela en mindre betydande roll gentemot dem, som utmärkte sig för egenskaper, som främjade det fredliga samlifvet, kooperationen, och som därför gynnades af det artificiella urvalet. Häraf blef följden en »högre förfining» af nervsystemet och en tilltagande sensibilitet, och i dessa egenskaper åter torde vi måhända ha att söka, om också ej den enda, så dock i alla händelser den förnämsta orsaken till de altruistiska känslornas uppkomst i deras skilda yttringar såsom medkänsla, själfuppoffring m. m. -- egenskaper som hos folkslag på ett primitivare utvecklingsskede kunna verka direkt skadligt för rasens bestånd och därför äro vida mindre utbildade än hos kultiverade nationer.

Sålunda blir det, som redan antydts, vår kulturs egentligaste uppgift ej blott att skydda oss själfva emot kampen för tillvaron i den brutala form, med hvilken denna järnlag enväldigt härskar i naturtillståndet, utan ock skapa rum och existensmöjligheter för våra svagare bröder i stället för att låta dem förintas.

Gifvetvis skulle mänskligheten genom att understödja de svaga och sjuka kunna utsättas för faran af degeneration. Men liksom staten sedan lång tid tillbaka såsom skadliga förbjudit äktenskapsförbindelser mellan mycket nära anförvanter, skulle ock i framtiden vissa kategorier af svaga och sjuka individer kunna hindras att efterlämna afkomma; flera sätt att vinna detta ändamål äro tänkbara. Och liksom känslan mot incestförbindelser nu förnimmes -- i olika grad hos olika nationer -- som ett moraliskt bud, skulle väl också en gång med afseende på ofvan åsyftade förbindelser en motsvarande känsla eller uppfattning kunna utbilda sig.

Kommer så härtill, att hvarje organism har en viss benägenhet att drifva sin specialitet till den högsta möjliga fulländning, hafva vi grundad anledning att hängifva oss åt den tron, att äfven människan kommer att allt mer och mer utbilda sitt särmärke: det specifikt mänskliga. Och just detta synes mig vara kanske det mest tröstrika resultat vår tids forskning skänkt oss: att människan från ett själsligt och kroppsligt lågt lifsskede ej blott kunnat utveckla sig till sin nuvarande höjd, utan att vi ock fått skäl att antaga, att en gång de från barbariska förfäder nedärfda kulturfientliga drifterna skola försvinna, att människan i framtiden skall bli allt mera -- människa.


The above contents can be inspected in scanned images: 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:28:32 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lecheman/k10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free