- Project Runeberg -  Lefnadsminnen /
36

(1899) [MARC] Author: Gustaf Emanuel Beskow With: Elisabeth Beskow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Studentåren till prästvigningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

36

oafbrutet höj’de gälla skrik. Jag fick höra om henne
samma dag jag kom hem. På eftermiddagen gick jag
till henne. När jag varit inne en stund, satte hon sig
upp i sängen och höjde det ena hjärtskärande skriet
efter det andra, och föräldrarne, som stodo med tårade
ögon kring hennes bädd, sade mig:

»Nu fortsätter hon på detta sätt till i morgon
bittida.»

Jag kände mig gripen i min själs innersta af
medlidande både med henne och med föräldrarne. När
hon skrek som svårast, lade jag min högra hand på
hennes heta panna och ropade i mitt hjärta tyst till
Gud, att han skulle hjälpa det stackars barnet och
taga bort hennes plåga. Inom loppet af två minuter
lade hon sig stilla ned på sin hufvudkudde och
insomnade. Jag passade då på att gå, ty jag ville ej
höra ett sådant hemskt skri en gång till, så upprörd
kände jag mig. Jag gick direkte upp på mitt rum,
föll på knä för Herren och utgöt för honom mitt
hjärta, anropande hans hjälp för det lidande barnet.
Jag hade mycket svårt att tro på bönhörelsen och
föreställde mig hela tiden, att flickan åter börjat skrika
som förut. Herren hör dock äfven böner, som
frambäras af ett troende hjärta midt under dess strid med
otron. Ännu passar det alltjämt att säga vid tillfällen,
då man begär hjälp af Herren: »Herre, jag tror, hjälp
min otro!»

Efter bönestunden i mitt rum gick jag åter ned
till den sjuka och väntade att få höra henne skrika. Jag
mötte då hennes fader, som tog mig i sina armar och
med tacksam förvåning sade:

»Nu ligger hon alldeles stilla och sofver lugnt.»

Jag gick då med detsamma upp till mitt rum
igen, föll ned för Herren, bekände och beklagade min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:07:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lefminn/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free