- Project Runeberg -  Lefnadsminnen /
132

(1899) [MARC] Author: Gustaf Emanuel Beskow With: Elisabeth Beskow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Några minnen från den enskilda själavården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

132

»Gud säger: ’Kommen, låtom oss gå till rätta med
hvarandra. Om edra synder än vore blodröda, så
skola de dock varda hvita som snö, och om än de
vore röda som purpur, skola de varda såsom ull’.»
(Es. i: i8). Och jag tillade: »På hvad grund Gud
förlåter blodröda missgärningar och gör dem snöhvita,
det läsa vi i i Joh. i: 7.: ’Vandra vi i ljuset, såsom
han är i ljuset, då hafva vi sällskap inbördes och Jesu
Kristi Guds Sons blod renar oss af alla våra synder’.»

Jag anförde äfven andra bibelspråk, som tala om
huru Herren frälsar det som är förtappadt.

Ifrån den stund den döende aflagt sin bekännelse,
började han lyssna till frälsningens evangelium med
öppet öra och efter nåd hungrande hjärta. Hela hans
ställning blef en annan än förut. Det blef ande och
lif där det förut varit en slags dödsstillhet. Besöken
hos honom blefvo mig allt kärare.

En dag blef jag kallad till en kvinna, som låg
farligt sjuk. Hon bodde på Bondegatan, och jag
beslöt att först gå till henne och sedan till min sjuke
vän, men genom att jag sammanträffade med en bekant
på vägen, kom jag att gå en annan väg än jag först
tänkt, så att jag kom nära min väns bostad, hvarför
jag beslöt att först besöka honom.

Jag hade varit hos honom aftonen förut och fann
honom då icke sämre än vanligt, men när jag nu kom
till honom, låg han i dödsarbetet. Jag tog honom i
handen, den var alldeles slapp, hans ögon voro skumma,
han tycktes hvarken se eller förnimma något.

Jag brukar alltid tala till mina sjuka, äfven om
jag finner dem i dödsarbetet, och för det mesta klarna
de då och vilja gärna lyssna till lifvets ord midt i
dödskampen. Så gick det äfven nu. Jag hade icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:07:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lefminn/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free