Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blickade ner till honom över nästets rand. Han gav akt på
hagel och regn och skyddade boet så gott han kunde.
Så slipper honan en dag lös från sin vakt. Båda ariorna
sitta på boets kant, vippa med stjärten och rådslå och se
hjärtligen nöjda ut, fastän hela nästet tycks vara fullt av
ett ängsligt pipande. Efter en liten stund sätta de åstad på
den allra vildaste myggjakt.
Så fångas mygga efter mygga och föres hem till detta,
som piper uppe i hans hand. Och då maten kommer, pipes
där just allra värst. Den fromme mannen störes i sina böner
av detta pipande.
Och sakta, sakta sjunker hans arm på leder, som nästan
ha mist förmågan att röra sig, och hans små eldögon stirra
ner i boet.
Aldrig hade han sett något så hjälplöst fult och uselt:
små nakna kroppar med några glesa dun, inga ögon, ingen
flygkraft, egentligen blott sex stora, gapande munnar.
Det var underligt, men han tyckte om dem, just sådana de
voro. Deras far och mor hade han aldrig fritagit från den
stora undergången, men då han hädanefter åkallade Gud för
att av honom begära världens frälsning genom förstörelsen,
gjorde han ett tyst undantag för dessa sex värnlösa.
När bondkvinnorna nu bragte honom mat, tackade han
dem inte med att önska deras undergång. Eftersom han var
nödvändig för de små där uppe, var han glad, att de inte läto
honom svälta ihjäl.
Snart syntes sex runda huvuden hela dagen sträcka sig
utom boets kant. Den gamle Hattos arm sjönk allt oftare
ner till hans ögon. Han såg fjädrarna sticka fram ur det
röda skinnet, ögonen öppnas, kroppsformen avrundas.
Lyckliga arvingar till den skönhet, som naturen har skänkt de
luftfärdande djuren, utvecklade de sig snart i sin fägring.
Och under allt detta stego bönerna om det stora fördärvet
allt tveksammare från den gamle Hattos läppar. Han menade
sig ha Guds löfte, att det skulle inbryta, då fågelungarna
voro flygfärdiga. Nu stod han och liksom sökte en undflykt
för Gud Fader. Ty dessa sex små, som han hade värnat och
omhuldat, kunde han inte uppoffra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
