Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla Agneta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla rörde sig inte, några stodo stilla i frysande
förstening och tycktes ha stått så under åratal, ty snö och is
hade hopat sig omkring dem, så att blott överkroppen syntes.
Ju längre den lilla gumman såg, desto lugnare blev hon.
Rädslan övergav henne, men i dess ställe blev hon hjärtligen
bedrövad över alla dessa plågade. Det var intet uppehåll i
plågan, ingen vilostad för de sårade fötterna, som ilade fram
över is, skärande som vässat stål. Och så de fröso, så de
skälvde och huttrade av köld! De, som voro förstenade, och
de, som kunde röra sig, alla fröso av svidande, skärande,
outhärdlig köld.
Där funnos många unga, gossar och flickor, men det syntes
ingen ungdom i deras blåfrusna ansikten, det såg ut, som
de lekte, men all glädje var död. De huttrade av köld, ryste
och kröpo ihop som åldringar, medan deras nakna fötter
tycktes söka ut de mest vasskantade isstyckena att stiga på.
Det, som rörde henne mest, var att se dem, som lågo
inbäddade i den hårda gletscherisen, och dem, som hängde
som stora istappar ner från fjällsidorna.
Då tog munken bort sin hand, och gamla Agneta såg blott
de tomma, nakna snöfälten. Några tunga ismassor lågo
kringströdda här och där, men de omgärdade inga förstenade
spöken. Den blå glansen på gletschern kom inte av infrusna
kroppar. Vinden jagade några lätta snöflingor, inte andar.
Men hon var dock viss om att hon hade sett riktigt, och
hon frågade munken:
— Är det tillåtet att göra något för dessa osaliga?
Han svarade:
— När har Gud förbjudit kärleken att öva gott eller
barmhärtigheten att hugsvala?
Därmed gick han, och gamla Agneta skyndade in i sin
stuga och satte sig att tänka. Hela kvällen grubblade hon
över huru hon skulle kunna hjälpa de osaliga, som
vandrade på gletscherna. Hon hade inte tid att komma ihåg sin
ensamhet.
Nästa morgon gick hon åter neråt bygden. Hon log och
var rask. Ålderdomen var inte mer så tung för henne.
— De döda, sade hon till sig själv, frågar inte stort efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
