Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santa Caterina av Siena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANTA CATERINA AV SIENA
ofta kom till Siena för kapplöpningarnas skull. Han märkte
snart vilken usel styrelse Siena hade och sade ofta både på
samkvämen hos de stora och under det han satt och drack
på värdshusen, att Siena borde resa sig mot signorian och
skaffa sig andra styresmän.
Den dåvarande signorian hade inte varit vid makten mer
än ett halvt år, den var inte mycket säker på sin ställning
och tyckte inte om, att perugiern uppretade folket. För att
få ett raskt slut på saken lät den fängsla honom, och efter
ett kort förhör blev han dömd till döden. Han insattes i
en fångcell i Palazzo publico, medan allt förbereddes till
halshuggningen, som skulle försiggå nästa morgon på torget.
Det föreföll den unge mannen underligt till en början.
I morgon skulle han således inte mer få bära den gröna
sammetskappan och den sköna värjan, han skulle inte få gå
ut på gatan i sin strutsfjädersbarett och dra till sig de unga
jungfrurnas blickar. Och det stod för honom som en
smärtsam tomhet, att han inte skulle få rida den nya hästen, som
han köpte i går och bara hade prövat en enda gång.
Plötsligen kallade han på fångvaktaren och bad honom gå
och säga herrarna i signorian, att han omöjligen kunde låta
döda sig. Han hade inte tid. Han hade för mycket att göra.
Livet kunde inte undvara honom. Hans far var gammal, och
han var ju ende sonen, det var han, som skulle fortsätta
ätten. Det var han, som skulle gifta bort systrarna, han, som
skulle bygga det nya palatset, han, som skulle plantera den
nya vingården.
Han var en ståtlig ung man, han visste inte vad sjukdom
var, hade ingenting annat än liv i ådrorna. Håret var mörkt,
och kinderna voro rosiga. Han kunde inte begripa, att han
skulle dö.
När han tänkte på att man tog honom bort från lek och
dans och karneval och från kapplöpningen nästa söndag
och från serenaden, som han ville ge den sköna Giulietta
Lombardi, så blev han rasande ond och vredgades på
rådsherrarna, såsom man vredgas på tjuvar och rövare. De
skurkarna, de skurkarna, de ville ta ifrån honom livet!
Men ju mer tiden gick, desto vidare blev hans saknad. Han
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
