Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santa Caterina av Siena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGENDER
— Du var ett barn då. Du hade somnat på ängen och
drömt.
— Drömt? upprepade hon. Skulle jag ha drömt alla de
gånger jag har sett honom? Skulle det vara en dröm, då han
kom till mig i kyrkan i en tiggares skepnad och bad om en
allmosa? Då var jag dock fullt vaken. Och skulle jag bara
för en dröms skull ha kunnat gå igenom så mycket lidande,
som jag fick möta som ung jungfru, därför att jag inte ville
gifta mig?
Nicola envisades ännu, därför att han alls inte kunde tåla,
att hon gick och bar på en annan kärlek.
— Men om du än älskar Kristus, jungfru, hur vet du, att
han älskar dig?
Hon log sitt gladaste leende och slog ihop händerna som
ett barn.
— Du ska få höra, du ska få höra, sade hon. Nu ska jag
säga dig det allra viktigaste. Det var en natt i fastlagen.
Det var, sedan jag hade fått fred med föräldrarna och fått
deras tillåtelse att avlägga kyskhetslöfte och kläda mig i
nunnedräkt, fast jag alltjämt bodde i deras hem. Och det
var natt, som jag har sagt dig, men det var den sista i
karnevalen, så att alla gjorde natt till dag. Det var fest på
alla gator, balkonger var uthängda som burar på de stora
palatsens väggar, de var klädda med sidendukar och fanor
och alldeles fyllda med ädla damer. Jag såg all deras
skönhet i skenet av de röda, rykande facklorna, som satt i
bronshållarna rad efter rad ända opp till takåsen. Men på
de krokiga gatorna kom de körande med vagnar och
bärande med gyllene torn, och alla gudar och gudinnor och
alla dygder och skönheter drog fram i långa tåg. Men
däremellan var ett lekande med masker och en lustighet, så
att du aldrig, herre, har varit med om något gladare. Och
jag flydde in i min kammare, men jag hörde dock skrattet
från gatan, och aldrig har jag hört människor skratta så.
Det var så ljuvt och klingande, att hela världen ville skratta
med, och där sjöngs visor, som säkert var onda, men de
ljöd så oskyldiga och förde med sig sådan glädje, att
hjärtat skälvde. Så att mittunder bönen måste jag fråga mig
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
