Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Jo, det ville han. De följdes åt ut till
salongen. Han stannade i dörren, bländad af det
starka ljusskenet och öfverraskad vid den oväntade
åsynen af julgranen. Det såg så inbjudande ut där
inne med de många flammande vaxljusen i trädets
mörka grönska, de lifliga färgerna öfverallt, den
nyss nedbrunna brasan, det ångande téköket ocli
den lilla hvitklädda elfvan med de mörka lockarne,
ifrigt studerande på sin pall. Det tycktes
öfverväldiga honom. Han sjönk ned på en stol
bredvid dörren och gömde ansigtet i händerna. Hon
for med handen öfver hans hufvud och sade så lågt,
att barnet ej kunde höra henne:
— Julen är ju en glädjens fest. Har du
äfven glömt det?
Han gaf intet svar; hans kropp skakades som
af frossa.
— Yill du inte säga mig din hemlighet,
Gudmund? Det skulle kanske lätta, sade hon.
Han spratt till, men tog ej händerna från
ansigtet.
— Skall jag inte bära hälften af alla dina
bördor? fortfor hon. — Ar det inte min rättighet
som din hustru? Jag ber dig, Gudmund, säg mig
hvarför du lider!
— Nej, nej, svarade han knappast hörbart,
— till hvem som hälst, men inte till dig.
Hon drog en tung suck.
— Skall jag aldrig få veta det?
— Åldrig, aldrig!
Han reste sig upp, gick ett par slag öfver
golfvet och vred händerna, så att det knakade i
dem. Därpå stannade lian framför Hedvig, som
för att säga någonting till henne, men orden kommo
ej öfver hans läppar; lian löste af sig en
guldkedja, en gammal familjeklenod, hvaråt Hedvig myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
