Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3a
hade varit vaken hela natten och otåligt väntat pä
henne. Fönstret stod öppet, och den milda
morgondagern föll öfver det aftärda ansigtet och de
långa, i förtid grånade lockarne, som hvilade mot
kudden. Det lyste till i hans ögon, då han fick
se henne. Hon satte sig bredvid hans bädd, tog
en af hans händer mellan sina och kysste den.
Hon kunde ej hjälpa, att stora tårar runnö utför
hennes kinder.
— Tack för att du kom, sade han sakta. —
Jag kunde ej gå bort, förr än jag fått bedja dig
om förlåtelse — dig, som jag syndat mest emot
af alla människor. Ditt lif har varit mörkt och
glädjelöst för min skull —
— Tänk inte på detta nu, afbröt hon. — Jag
tänker aldrig därpå. Jag vet blott, att du är min
älskade make. Om du kommit till frid och lugn,
begär jag ej mer af Försynen.
— Och du förlåter?
— Jag älskar dig ju.
Han låg tyst en stund. Hans förut så klara
blick hade grumlats.
— Nej, du måste glömma mig — ända till
sista skymten af mitt minne måste du lemna
bakom dig, sade han. — Lofva mig det. Du är ännu
ung, och många skola täfla om att få bereda dig
den äktenskapliga lycka, jag ej kunnat bjuda —
Han sade detta flämtande, nästan ohörbart.
Aline, som trodde, att det var tanken på att hon
skulle kunna glömma honom vid en annans sida
som gjorde honom smärta, och tillika visste, att
detta aldrig, aldrig skulle kunna ske, lutade sig
ned öfver honom och hviskade:
— Nej, Gudmund, jag har varit din, jag kan
aldrig blifva någons annan. Tror du mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
