- Project Runeberg -  En målares anteckningar. Utdrag ur dagböcker och bref / Del 2. Indien /
169

(1870-1873) [MARC] Author: Egron Lundgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rm.Yirr r.v kokx iiam». 11)0

I stället lör iitt beskedligt följa den tröga marschordnin-

C J cr

gen. föll det mig derföre in att sätta ut rakaste vägen
öfver landet för att genskjuta avantgardet. -Tag rigtade
blicken pä de aflägsnaste damhvirilarne, som på en
moln-stod, ocb trafvade astad. åtföljd af min svce eller
stallknekt och ett lnilft dussin främmande indiska lösdrifvare,
alla lika dumma som jag. Efter omkring en halftimmas
ridt kommo vi nämligen ned till en temligen bred ilod,
som var rätt vaeker, men den vi likväl lielsade med allt
annat än vackra namn af vår egen komposition. Derom
brvdde sig doek iloden ieke det minsta, under det vi
stodo liandfallna. Det blef nu efter en varm hindostansk
rådplägning beslutadt, att vi skalle följa stranden längre
upp åt venster, i hopp att vattnet der måhända vore
grundare, så att vi skulle kunna vada öfver. Och mina
spejande följeslagare lvckades verkligen efter en stund
att finna ett ställe, der iloden var mindre djup, och
hvarest vi alltså försökte komma öfver till andra stranden.
Vattnet gick dock ända upp till halsen pa min häst och
rusade följaktligen in i mina storstöflar, men
hufvnd-saken vanns emellertid, och vi befunno oss snart på torrt
land igen, ehuru våta och ur sigte af våra vänner,
trupperna och marschkolonnen. Skild från arméen och i
fiendeland började jag inse det osäkra i min ställning
och det så mycket tydligare, när vi framför oss funno
en temligen stor by, den vi icke kunde undvika. Det
man icke kan vrida måste man lida, och man blir snart
våghalsig, när ingenting annat hjelper. Endast jag var
till häst, de öfriga luffade efter till fots, och i denna
tågordning styrde vi rakt in i byn. Snart voro vi inne på
en trång och krokig gata. och der mötte mig det för-

o v_ r?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:09:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lemalares/2/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free