Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år derefter att genom en deputation uppmana henne att
utgifva sina samlade skrifter; men dertill kunde hon
icke förmås att samtycka, hur smickrad hon än kände sig
öfver utmärkelsen.
Det var det mest karakteristiska draget i hennes lynne
att hon liksom sensitivan drog sig tillbaka inom sig sjelf, så
snart hon möttes af berömmet. "De vanliga höfligheter, som
man tror sig skyldig en ryktbar författare och för hvilka man
väntar tillbaka något muntligt bevis på dess rättighet till sitt
rykte, undvek hon så mycket hon kunde. Väl var hon fägnad
af ett osökt tillfälle att sjelf se in i ett öppet hjerta och finna
sig riktigt och fullt förstådd. Men i umgänget ville hon vara
endast fruntimmer, ej auktor. I sällskap med sitt eget kön
underhöll hon samtal om dess allmännaste föremål, antingen
de hörde till barnkammaren eller möbelboden, till operan eller
köket. I hennes boningsrum syntes aldrig en bok, aldrig ett
skriftyg: knappt af dem, som hörde till hennes hus, träffades
hon med pennan i handen. Merendels visste icke hennes man
när hon kastat på papperet sina verser, hvilka stundom föddes
i hennes hufvud, medan hon gick i sitt hushåll."
Förträfflig såsom maka, var hon äfven i allmänhet ett
mönster såsom husfru och således för sitt tjenstefolk snarare
en moder än en herrskarinna. I blandadt sällskap noggrant,
ehuru ledigt aftagande orden och gerna försigtig ända till
slutenhet, befans hon i egentliga vänskapsförhållanden alltid
lika öppenhjertig som pålitlig; och den makt, hvarmed hon
var begåfvad att i lyckans hemvist förhöja glädjen, bytte sig
med samma beredvillighet i sorgens boning till makten att
sprida tröst och hjelp.
Hennes utseende kunde, utan att vara egentligen oskönt,
likväl ej kallas vackert. Men det gaf ett intryck af stilla
behag, hvarvid den alltid enkla och alltid vårdade klädseln
sammanstämde med anlete och gestalt till en angenäm helhet.
I det allmänna umgänget tycktes ej mindre utseendet än sättet
och tonen tillkännagifva en temligen vanlig kommersrådinna,
endast simplare än de flesta. Stundom sågos dock äfven i
sådant umgänge hennes ögon uppglänsa af en qvickhet, som
hotade med ett epigram; men oftast återhölls det då af
hennes läppar med ett mildt halflöje eller följdes det af en genast
försonande min, som antydde att det fina saltet af hennes
infall ej utströddes af begabberi eller skadefröjd. Också undföll
det henne ytterst sällan bland dem, hos hvilka hon kunde
vänta sig att det skulle missförstås eller såra. Glömde hon
sig understundom, då hon frestades af en alltför oförsynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
