Print (PDF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närgångenhet eller en alltför oemotståndlig löjlighet, så väckte det i hennes inre straxt ett långvarigt missnöje öfver afvikandet från en grundsats. För öfrigt berättas att för närmare betraktare kunde hennes uppsyn ej helt och hållet dölja en viss sorgsenhet, som der, äfven midt ibland det lifligaste spel af skämtet och löjet, särdeles under de sednare åren, var märkbar. "Vanskligt är" -- anmärker Atterbom -- "att förklara hvarför fru Lenngren äfven inför qvinnor, som sjelfva voro snillen, men icke dess mindre hennes likar också i sann qvinnlighet och husliga dygder, med samma hårdnackenhet bibehöll samma grundsats att antaga en den möjligast enfaldiga uppsyn och säga dels ingenting, dels endast de utsöktaste trivialiteter. Så skedde" -- enligt hvad han berättar -- "t. ex. vid en af Franzén den 29 Augusti 1807 tillställd sammanträffning med tyska skaldinnan Amalia von Helwig. Af detta möte, som blef deras enda, har ej blott fru von Helwig, utan ock Franzén sjelf lemnat en den mest sorglustiga beskrifning. I den fromma mening att göra den främmande damen personligt bekant med dem, som under vårt århundrades första årtionde räknades för Sveriges vittraste snillen, hade han i Stockholm -- på Mon-Bijou -- sammanbjudit alla dessa utmärktheter till ett poetiskt aftonsamqväm och tillika berättat henne att de voro hans närmaste vänner. Till hans största förlägenhet syntes de nästan samtligen just ena sig på att mot den i hvarje afseende älskvärda utländskan vara så stela, så dragna, så kärfva, så ordnjugga som möjligt. Förgäfves vände sig den arme värden företrädesvis till fru Lenngren med hopp att framlocka någon större fryntlighet, någon lifligare meddelning: <spärr>det</spärr> oraklet förblef det stummaste af dem alla. Var detta en blygsamhet, sträckt till blyghet? Var det en djup försynthet eller förutfattad fördom eller förnimmelsen af främlingskap inom sferen af ett fruntimmer, som vid hofvet i Weimar blifvit uppfostrad af Göthe och Schiller? Eller var det ett ovillkorligt uttryck af hennes karakters allmänna återhållenhet, lätt benägen att i hvarje företeelse af själ, som öfversteg dess en gång vedertagna jemnmått, misstänka sken, skryt, prål, och ville hon alltså begagna tillfället att på indirekt vis gifva den tyska damen en lexa, en praktisk tillämpning af "råden till Betti"? Hvad hos Franzén ökade grämelsen var tanken på den för Sveriges snillen oförmånliga föreställning, som fru von Helwig skulle hemföra från detta förolyckade vittra gästabud. Ej heller må undras, om följden blef att från alla snillen af sådant slag bad hon Gud hädanefter för alltid bevara sig".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
