Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närgångenhet eller en alltför oemotståndlig löjlighet, så väckte
det i hennes inre straxt ett långvarigt missnöje öfver afvikandet
från en grundsats. För öfrigt berättas att för närmare
betraktare kunde hennes uppsyn ej helt och hållet dölja en viss
sorgsenhet, som der, äfven midt ibland det lifligaste spel
af skämtet och löjet, särdeles under de sednare åren, var
märkbar.
"Vanskligt är" – anmärker Atterbom – "att förklara
hvarför fru Lenngren äfven inför qvinnor, som sjelfva voro
snillen, men icke dess mindre hennes likar också i sann
qvinnlighet och husliga dygder, med samma hårdnackenhet
bibehöll samma grundsats att antaga en den möjligast enfaldiga
uppsyn och säga dels ingenting, dels endast de utsöktaste
trivialiteter. Så skedde" – enligt hvad han berättar – "t. ex.
vid en af Franzén den 29 Augusti 1807 tillställd
sammanträffning med tyska skaldinnan Amalia von Helwig. Af detta
möte, som blef deras enda, har ej blott fru von Helwig, utan
ock Franzén sjelf lemnat en den mest sorglustiga beskrifning.
I den fromma mening att göra den främmande damen
personligt bekant med dem, som under vårt århundrades första
årtionde räknades för Sveriges vittraste snillen, hade han i
Stockholm – på Mon-Bijou – sammanbjudit alla dessa utmärktheter
till ett poetiskt aftonsamqväm och tillika berättat henne att
de voro hans närmaste vänner. Till hans största förlägenhet
syntes de nästan samtligen just ena sig på att mot den i hvarje
afseende älskvärda utländskan vara så stela, så dragna, så kärfva,
så ordnjugga som möjligt. Förgäfves vände sig den arme
värden företrädesvis till fru Lenngren med hopp att
framlocka någon större fryntlighet, någon lifligare meddelning: det
oraklet förblef det stummaste af dem alla. Var detta en
blygsamhet, sträckt till blyghet? Var det en djup försynthet eller
förutfattad fördom eller förnimmelsen af främlingskap inom
sferen af ett fruntimmer, som vid hofvet i Weimar blifvit
uppfostrad af Göthe och Schiller? Eller var det ett ovillkorligt
uttryck af hennes karakters allmänna återhållenhet, lätt benägen
att i hvarje företeelse af själ, som öfversteg dess en gång
vedertagna jemnmått, misstänka sken, skryt, prål, och ville
hon alltså begagna tillfället att på indirekt vis gifva den tyska
damen en lexa, en praktisk tillämpning af "råden till Betti"?
Hvad hos Franzén ökade grämelsen var tanken på den för
Sveriges snillen oförmånliga föreställning, som fru von Helwig
skulle hemföra från detta förolyckade vittra gästabud. Ej
heller må undras, om följden blef att från alla snillen af
sådant slag bad hon Gud hädanefter för alltid bevara sig".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
