Jag mins den ljufva tiden,
Jag mins den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår,
Då lasten var en hexa
Och sorgen snart försvann,
Då allt - utom min lexa -
Jag lätt och lustigt fann.
Uppå min mun var löjet
Och helsan i min blod,
I själen bodde nöjet,
Hvar menniska var god.
Hvar pojke, glad och yster,
Var strax min hulda bror;
Hvar flicka var min syster,
Hvar gumma var min mor.
Jag mins de fria fälten,
Jag mätt så mången gång,
Der ofta jag var hjelten
I lekar och i språng,
De tusen glada spratten
I sommarns friska vind
Med fjär'larne i hatten
Och purpurn på min kind.
Af falskheten och sveken
Jag visste inte än:
I hvar kamrat af leken
Jag såg, en trogen vän.
De långa lömska kifven,
Dem kände icke vi:
När örfilen var gifven,
Var vreden ock förbi.
Ej skillnad till personer
Jag såg i nöjets dar:
Bondpojkar och baroner,
Allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
Den af oss raska barn,
Som gaf den längsta lyran,
Var den förnämsta karln.
Ej sanning af oss döljdes
Uti förtjenst och fel -
Oväldigheten följdes
Vid minsta kägelspel:
Den trasigaste ungen
Vann priset vid vår dom,
När han slog riktigt kungen
Och grefven kasta' bom.
Hur hördes ej vår klagan,
Vårt späda hjerta sved,
Vid bannorna och agan,
Som någon lekbror led!
Hur glad, att få tillbaka
Den glädje, riset slöt,
Min enda pepparkaka
Jag med den sorgsne bröt...
Men, mina ungdoms-vänner,
Hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blifvit män i staten,
De forna pojkarne,
Och kifvas nu om maten
Och slåss om titlarne.
Med fyrti år på nacken
De streta med besvär
Tungt i den branta backen,
Der lyckans tempel är.
Hvad ger då denna tärnan,
Så sökt i alla land?
Kallt hjerta under stjernan,
Gul hy och granna band.
