Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rydberg och Wikner
Sedan Svenska
Akademien till ledamot,
i det efter
framlidne filosofie doktorn
m. m. Carl Wilhelm
August Strandberg
lediga rum, den 26
april 1877 valt
filosofie doktorn Viktor
Rydberg, och detta
val vunnit H. M.
Konungens,
Akademiens höge
skyddsherres, nådiga
bifall, tager herr
Rydberg vid Akademiens
offentliga
sammankomst den 22 maj
1878 sitt Inträde
derstädes.
Viktor Rydberg.
Broder Wikner!
Dec. 1877. Göteborg.
Äfven jag minnes Mantegnas engel. Jag mötte honom i
rummet näst intill det i Berlinmuséet, der jag än en gång
fick se och taga farväl af min käraste vän i Florens: Fra
Giovanni da Fiesole. Men aldrig anade jag, då jag stod framför
den ifrågavarande vingade himmelske gossen, att jag skulle
få lära känna honom så nära som jag nu gjort och upplefva
med honom så färgrika, stämningsfulla, rörande och gripande
uppträden — bland hvilka alla likväl de der blå ögonen äro
en tilldragelse för sig och den oförgätligaste af dem alla. Låt
mig, käre broder, tacka dig ur mitt innersta hjerta för din
sköna dikt! På länge har jag icke haft en så ren, hela min
varelse genomträngande njutning som du dermed beredt mig.
Min innerligaste tack.
På samma gång jag räknar det till mina goda öden, att
jag fått göra din personliga bekantskap, känner jag det, ju
mer jag lär känna din andliga menniska, som en otur, att jag
icke fick vara dig nära i dina gosse- och ynglingadagar och
sjelf vittna det sköna skådespelet af en skönhets- och
sannings-trängtande själs utvecklingsgång. Jag ville med din hand i
min ha vandrat »längs bäckarnes skuggade lopp» och sett och
hört dig drömma och svärma. Om jag skulle få det i ett
annat lif
»forgyldt af den evige sommarens brand»!
I-åt mig hoppas det!
Emellertid är du en lefvande vederläggning af den
ohyggliga sats, att menniskan nödvändigt skall vara ett sådant
stympverk, att hon icke skulle kunna bevara sin skapande
fantasi från frostsår, medan hon gör upptäcktsresor i den kalla
begreppsverlden.
Jag öfverraskades icke litet af att, efter resan på din
magiska mantel till fjortonhundratalets Venezia, der återfinna
min intressante vän från Bohusläns kustbygd, Hugo mystikern,
och min förvåning minskades icke, då jag i hans sällskap
återfann mitt andra jag Vittore Trachario. Då jag år 1874
befann mig i Venezia, tyckte jag verkligen, att det mesta jag
såg var gammalt bekant. Der ha vi förklaringen.
Jag önskar dig och de dina en glädjefull jul! Och dig
sär-skildt helsa och krafter att göra många nya upptäcktsfärder
i tankens och skönhetens verldar.
Lef väl!
Din tillgifne
Viktor Rydberg
l877
— två syskonsjälar.
Uppsala den 19 Dec. 1877.
Broder Viktor Rydberg!
Af allt hjerta tack för ditt bref som för fem minuter sedan
af mig mottogs och efter hvilket jag ännu nästan darrar af
rörelse.
Du säger imellertid i ditt bref något, som jag måste
vederlägga och det genast. Du beklagar, att du icke fick vara mig
nära i mina ynglingadagar, och att du icke då fick vandra
hand i hand med mig »längs bäckarnes skuggande lopp». Du
misstar dig, Viktor Rydberg! Just i mina ynglingadagar, ja
det vill säga från mitt 22:dra år (jag var länge ett barn),
vandrade du längs bäckarnes skuggande lopp med min hand
i din. Du visste det icke sjelf, det är sant; men hvad gör
det hvad vi i denna verlden veta eller icke veta, blott vi veta
det enda nödvändiga? Men fastän du icke visste det, så var
det ändå så: ty en ädel och mäktig ande, hvars stämma kom
alla de innersta strängarne i min själ att dallra, hade vid den
tiden fattat min hand och har sedan aldrig släppt mig icke
ens då jag några år senare försökte att tredskas mot denne
min själs äldre broder. Denne ande var den, som skapat »den
siste Athenaren», den skapelse, som näst bibeln sannolikt på
min inre menniska haft det outplånligaste inflytande. — Gud
välsigne dig!
I morgon är din hedersdag, den 20:de December. Jag hade
tänkt telegrafera till dig på den dagen. Kanske det ändå ej
blifvit af, ty jag har en viss oöfvervinnelig försynthet att på
något vis närma mig dem jag mest värderar. Nu har ditt
bref gifvit mig full rätt att uttala min lyckönskan till att vara
erkänd äfven af dem som makten hafva. Och till detta
erkännande lyckönskar jag icke minst dem.
Farväl!
Din tillgifne
Pontus Wikner
Att så som han gå
till döden, det är
att med ett enda
drag sönderslita
förlåten till en evig och
orygglig
skönhets-verld, den verld
om hvilken Platon
drömde, och hvars
härlighet Israels
siare i profetisk
hänryckning gjöto
som ett paradisiskt
skimmer kring den
bådade Messias
tron.
A teniensaren Filippos
om Kristus i Pontus
Wikners »Mantegnas
engel» (1877).
Pontus Wikner.
6
8l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
