Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88ä
Carl Larsson i Gréz.
Bruden, akvarell.
Jag ställde henne i sin brudstass, min unga maka,
där midt på den fläck af jorden, där jag för första gången
kände mig lycklig och där min konstbegåfning visade
det första friska skottet på den dittills tynande plantan.
Carl Larsson.
Gréz presenteras.
Gréz är en idyll! En liten Village’ liggande utsträckt
i all maklighet utefter den klart och friskt rinnande
Loing. Omgifven af fält och skogar innesluter den en
gammal trasig ruin med suckande gengångare, racekor
och matnyttiga fjäderfän, ’coiffeur’, bröllop och
förlof-ningar och tvenne pensioner. Där stanna vi. Där har
bildat sig en främlingslegion af amerikanska och svenska
målare. Som det svenska artistelementet mer och mer
tycks undantränga det amerikanska, anser jag Gréz bör
hafva en plats i svenska konsthistorien och ’Palettskrap’.
Till tjänst för framtida intresserade konstforskare
vill jag nämna de kamrater, som vistas här denna
sommar: Emma Löwstädt, Julia Beck och Karin
Bergöö, Karl Nordström, Dick Bergh, Cantzler, Kreuger,
Th. Lundberg, Johan Tirén och C. L.; dessutom
sångerskorna Somelius och Vigert, xylografen Tekla
Linde-ström, norrmännen Krohg, Skredsvig och Lundh m. fl.
Carl Larsson
i »Palettskrap» 1882.
När jag träffade Karin.
Ja, hon kom ändtligen, min från tidernas tider
förutbestämda maka.
Tror ni på slumpen? Inte jag: jag tror — djupt
och fast — på Försynen, ehuru i samband med den
fria viljan.
Jag var ändtligen kär på rätta viset.
Henne ville jag gifta mig med, med henne bilda
bo, med henne bilda familj. Så ynklig, jag föreföll
mig själf, var detta en halsbrytande tanke. Men jag
visste att därpå hängde mitt lif, min konst.
Sjuk var jag, icke ett par hela byxor hade jag,
icke den minsta aning om hur jag skulle lyfta mig ur
min misär. Ful var jag, med en urvattnad hy, ansiktet
fullt af finnar. Håret började redan falla af mig —
och därtill hemma i Sverige fattiga föräldrar, som jag
redan sedan länge hjälpt, och som snart helt och
hållet måste ty sig till mig.
Likväl, Karin lade sin arm i min, hennes lillfinger
snuddade vid min hand, och jag bröt ut: Hvad jag
älskar er!
Detta var när vi gingo öfver bron i Gréz.
Carl Larsson.
Carl och Karin Larsson som nygifta.
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
