Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i888
Josephsonteckning i trance.
Spiritistiska experiment.
Vi slogo oss ned kring bordet, och det började knacka
i det och lyfta sig. Så sköt det i full fart mot Josephson.
»Åh», skrek fru Dupuis, »ni är helt säkert ett stort
medium, och ni borde verkligen försöka.»
Hon lärde oss åtskilliga sätt att samtala med
andarna, bland annat att hålla en penna och vänta till
dess handen började gå af sig sjelf.
Vi togo afsked, och Josephson gick hem till sig. Han
kom ej till middagen, och jag höll just på qvällen att
dricka té, då Josephson störtar in och berättar att han
försökt med pennan och hade skrifvit och tecknat flera sidor.
Han visade mig dem, och under dem stod Bellmans namn.
Allan Österlind.
En själ brister inför korset.
En afton, då vi längre än vanligt suttit vid bordet och
samtalat med andarna och tiden var inne för Joseph att
bryta upp och gå hem, följde jag honom ner till
trädgårdsporten för att taga afsked af honom och tillsammans
beskåda hafvet. Det var en månskensnatt med dimmor
utefter marken. Från horisonten högt upp mot himmelen
reste sig den ena skyn öfver den andra, och i våra
öfver-spända hjärnor togo de form af en stege.
»Det är Jakobs stege», sa Josephson, »och på den ha
andarna i natt stigit ner för att hälsa dig, Jesus Kristus»
— och på samma gång föll han på knä och bad mig
välsigna honom.
Jag ryggade tillbaks, och då såg jag för första gången att
vi gått för långt och Josephson hade förlorat
förståndet. Jag brast ut i förtviflan och
försökte på alla sätt att lugna honom och låta
honom förstå att vi borde sluta upp med
spiritismen och återgå till vårt arbete som
konstnärer.
Jag hade lyckats lugna honom, och jag
började hoppas att han skulle följa mina råd,
då plötsligen ett stort kors långsamt reste
sig ur gräset och tecknade sig som en silhuett
mot det månbelysta vattnet. Vi stodo slagna
af häpnad båda två, och Josephson grep
mig om armen, och med skinande ögon
alldeles mot mitt ansikte viskade han: »Du
tror», med handen lyftad mot korset, som
närmade sig, liksom sväfvande öfver dimman.
Hade jag i det ögonblicket ej fått lösning
på gåtan, hade jag antagligen sjelf fallit
offer för vårt oförståndiga försök att tränga
in i andelifvet. Ty ur dimman trädde
fram en kvinnofigur, i hvilken jag kände
igen madame Trichet, en fyllkäring hvars
man några dar förut hade drunknat. Hon
hade hela qvällen ströfvat ikring, från krog till krog,
fullkomligt berusad, och förirrat sig i dimman.
»Ack, kära herrarna, jag kommer från snickaren med min
mans kors, och jag skulle bra gärna vilja att herrarna
målade hans namn på det.»
Hon hann inte längre förr än hon ramlade i kull och
korset med henne. Jag kunde nu åtminstone med ett slående
bevis diskutera det osannolika i Josephsons påstående och
i hans erbjudande af Kristustiteln.
«Ja, du kommer att tro, att du måste göra det», svarade
han och gick. Han försvann fort, och efter honom såg jag
korset, som raglade bort likt en hemsk symbol af
Josephsons sorgliga lif. Allan Österlind.
Don Quijote.
Tecknad under sjukdomstiden.
Efter katastrofen.
Till Pontus Fiirstenberg.
25 augusti 1888.
Ja, är det inte gräsligt med Joseph!
Först i går fick jag af Vallgren reda på att
Joseph blifvit sinnessjuk. Här håller man
det dock så hemligt som möjligt, emedan
man hoppas han snart skall bli frisk och
att det då ej angår alla, att vår käre
vän varit rubbad. Hvad kan orsaken ha
varit? De lär ha bråkat med spiritism
därute, och då trodde sig J. ha synnerligt
välde öfver andarne, trodde sig höra sina
aflidna vänner och trodde slutligen han
var — Gud sjelf.
Och så tror enfaldigt folk, att konsten är
en lek! Nej, det är en bitter hård kamp att
tränga in i vår Herres underbara verld, att
lära sig se den på sätt som ännu ingen sett
den och — hvad nästan värre är, men som
ju dock är det yttersta målet — lära andra
se på detta nya sätt. Carl Larsson.
15
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
