Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i888
Ur ”Vallfart och vandringsår”.
Moguls kungaring.
Sen hundra år försvunnen
var Moguls kungaring.
Man sökte den i brunnen,
man sökte staden kring.
Det der fick Hafed böra,
som stadens sopor bar.
Han stälde sopetunnan
på öppna torget kvar.
— ”Att bära tunnan, bröder,
blir tyngre år från år.
Jag letar kungaringen
och sätter på mitt hår!”
Med gräfta, spett ocb spade
ban sökte dag och natt.
Men gyllne kungaringen
den fick han aldrig fatt.
När han i soluppgången
smög ut längs husets vägg,
fick folket sed att pricka
hans rygg med ruttna ägg.
Han grät. Han bad. Han gräfde.
När ban om kvällen fått
turbanen löst vid badet
var unga håret grått.
Men Hafeds bror, Umballa,
låg kvar på torget trygg.
Han låg i soln som alla
och skubbade sin rygg.
Han snarkade åt myggen,
åt lopporna han log;
när bromsen kom för nära,
då såg ban upp och slog.
— Mot fyra kopparslantar
han sopetunnan tog.
Och hvar ban syntes höllo
för näsan alla män
och alla dörrar föllo
som af sig sjelft igen.
Af Verner von Heidenstam.
och månglaren sköt undan
sitt salubord med frukt:
ty fylde sopetunnan
kvarteret med sin lukt.
Så snart han kom ur staden
han stjelpte tunnan kring.
Bland vissna salladsbladen
låg Moguls kungaring!!
Sen hundra år försvunnen
för sol och hackas hugg,
den krönte återfunnen
Umballas svarta lugg.
Ur stadens hästskoportar
kom folket helgdagsktädt.
Och bagarn, som om natten
sett syner hvar han sett,
som drömt, att midt i degen
han kungaringen fann,
och drömt sin dröm, så länge
att soln i fönstret brann,
Ensamhetens tankar.
IV.
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I sjelfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går
— men ej till menniskor! Jag längtar
marken,
jag längtar stenarne der barn jag lekt.
XIII.
Hvarför till ro så brådt,
du som jag vill allt godt?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.
Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vl.
lät brödet stå i ugnen,
sprang ut med lyftadt tråg
och stänkte mjöl, så vägen
låg hvit så långt man såg.
Och smeden, hvilken grubblat
med släggan vid sin fot,
han slog af fröjd i städet,
så luften yrde sot.
Och tapetserarn, hvilken
stått blek i pipans rök,
han lastade med silken
och silfvertyg sitt ök.
Han kom och klädde tunnan
med friska fikonblad,
med perlor och rubiner,
med glimmande brokad.
Och högt på tunnan bars
vid darabuckors dunder
Umballa, Österns under!
Nu sade segerdrucken
Umballa till sin bror,
1 det att lifeuoucken
med mjuka ibisvingen
strök dammet af hans skor:
”Nå, Hafed, kungaringen?”
Då knäföll bleke Hafed
1 glada skarans midt
med pannan tryckt mot jorden;
men nu var håret hvitt.
Han stötte i sitt hjerta
sin långa, krökta knif.
”Du fann bland sopor kronan,
jag sökte med mitt llf.”
Umballas ätt hon njuter
all lyckans gunst sen dess.
Är spel med trumf i ruter,
så har hon ruter ess.
Att Hafed lemnat söner
vet jag, som ung till år
1 dag 1 bibeln lägger
mitt första gråa hår.
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
