Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1889
Glädje! E
Af Tor Hedberg.
Tor Hedberg.
Du ropar på glädje, — förstår du icke att ditt eget
rop vittnar emot dig? — Ty det har icke segerklang, —
det är ett nödrop, som skall dö bort i rymden. — Trodde
du på glädjen, skulle du icke behöfva söka henne långt
borta, då satt hon trygg vid din sida. Men du tror icke,
och äfven om du funne henne som du kallar den rätta,
skulle du icke tro det utan öfvergifva henne för att söka
på nytt. Ditt eget sökande vittnar emot dig.
Du ropar på glädje: men ditt rop är icke ungdomens,
som med utbredda armar skyndar lifvet till möte, icke
heller ålderdomens, som med skumma blickar ser tillbaka
till gångna fröjder, — det är som en hafvande kvinnas,
hvilken plötsligt gripes af begär efter en lockande
njutning, som ser gyllene frukter i drömmen och längtar att
bita i persikans lena kött. Men gif henne frukten och
hennes begär skall försvinna, med liknöjd hand skall
hon lägga den ifrån sig och skåda bort mot framtiden
med väntande ögon, — ty hennes glädje är i framtiden.
Därför lockar du henne fåfängt med nuets fröjder, hon
n fantasi.
"OlBdlen har blifvlt glömd I vesterlendet.”
Verner von Heidenstam.
skall kanske låta locka sig, men hon skall icke kunna
njuta dem, — fåfängt bjuder du henne att kasta af sig
sitt lidande — hon måste bära det, — fåfängt säger du:
sörj icke för morgondagen, ty det är den som hvilar i
hennes sköte, suger hennes bästa krafter och fyller
hennes sinne med dunkla aningar, — den som hon tillhör
och måste tillhöra, tills förlossningens stund är inne.
Ja, vårt släkte är hafvande, — det är ordet, som
förklarar allt. Låt dess mening genomtränga dig och din
syn skall förändras. Icke är lidandet något godt, säger
du. — Jo, svarar jag, blott det icke är meningslöst.
Lidandet är skönt genom det mål det bär inom sig, —
det är som ett hårdt och bittert skal omkring en ädel
kärna. Och sådan är lifvets lag, att det förnyas icke blott
på glädjens utan äfven på lidandets väg. Du ser tillbaka
till de tider, då lifvet var som en ung brud med
glädje-skimrande blickar, — hvem säger dig, att det icke är
de tankar, som då undfingos i sorglös lycka, som vi nu
måste föda med smärta. Därför skola vi icke döma
modem utan att tänka på barnet.
Barnet, kanske du svarar, — hvad veta vi då om
barnet? — Det är sant, ingen har skådat dess drag, ty det
är ännu ofödt. Men vi veta, att det är barn af vår vilja,
af vår kärlek och våra tankar, att hvarje känsla, hvaråt
vi hängifva oss, skall trycka sin stämpel på dess sinne.
Du sörjer: sörj icke för morgondagen! — gläd dig åt
stunden! — Ja väl, men ett större mål hägrar dock nu för
oss: — att vi må kunna säga: gläd dig åt morgondagen!
— ty därförutan skall stundens glädje förbittras för dig
och blifva ett tomt skryt, ett rus före striden.
Oktober 1889.
Tor Hedberg.
Tor Hedberg.
Högre uppgifter. Berättelse 1884
Johannes Karr. En uppkomlingshistoria 1885
Judas. En passionshistoria 1886
På Torpa gård. Berättelse 1888
Noveller och Skisser. 1889
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
