Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hos Don Carlos. Där sitter han ännu i sin gamla studio
med utsikten öfver Alameda och mälar samma
galenskaper, munkar och nunnor, och med en färg som
tyckes vara gjord af teufelsdreck. Stackars Don Carlos!
Det tyckes mig att han gått vilse i konstens värld, men
jag har kanhända orätt. Föreställer mig ändå att om
han icke hade andra medel till lifvets uppehälle än sin
talang, skulle han snart blifva mager; nu är han frodig,
förnöjd och glad, och det är alltid med stor munterhet
som vi träffas. Vi hafva känt hvarann nu så länge, nära
20 år, och sett så mycket af hvarandras obetänksamma
tilltag och däraf följande löjliga och icke löjliga trassel.
Han är ibland de få, som kunna följa min tankegång,
när jag vänder blickarna tillbaka till min första tid i
Sevilla, och han påminner ibland ännu om äfventyr, så
att det kommer hela rummet, trots terpentin och
fernissa, att lukta törnrosor och nejlikor. Längesedan
förklingade ackorder, förtjusande harmonier, leende,
myr-tenkransade, sväfva upp ett ögonblick, men försvinna
igen eller gå förbi som ett spöklikt begrafningståg,
öfver-röstade liksom af en sorglig klämtning från kyrkogården.
Lifvets förfärliga gåta är huru det släckes. Utan det
Hämtande svaga ljuset af vårt förtröstande hopp (en
out-rannsaklig Guds gåfva) skulle vi snart kunna blifva
mörk-rädda af att se icke allenast huru många vänner vi
förlora, men dessutom hur många lifliga känslor inom oss
själfva, för det goda, det glada, det unga, släckas dag
efter dag. Ack, innan man hunnit vandra bland de
tomma skuggorna i saknadens ödsliga skog, vet man icke
till fullo huru allvarsam världen kan vara och huru man
till slut i månskenet mäste nöja sig endast med
sällskapet af friskyttens vilda jakt — benrangel på dimmiga
flyende hästar.
— Vid hvarje steg saknade jag John Phillip, och
hvar är Tvrie och Escasena och Zabalburze? Alla under
gröna torfvan. Utom Don Federico fanns nästan ingen
kvar, som ännu kunde följa mig arm i arm i mitt min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
