Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Jag lämnade honom ännu mindre förnöjd än jag
kommit och till och med åtrade, att jag förtrott honom
min hemlighet. Han hade ingenting gjort för mig, som
jag icke lika väl kunnat uppnå utan denna förklaring,
och jag erfor en dödlig fruktan, att han skulle svika
det löfte han avlagt att ingenting yppa för Manon.
Ävenledes kunde jag med fog befara, i anseende till
det sinnelag han röjt, att han skulle planera att draga
nytta av henne, som hans uttryck lydde, genom att
frånrycka mig henne eller åtminstone tillråda henne
att lämna mig och fästa sig vid någon rikare och
lyckligare älskare. Häröver anställde jag oändliga
betraktelser, vilka båtade till ingenting annat än att kvälja
mig och förnya den förtvivlan, vari jag befunnit mig
på morgonen. Flera gånger föll det mig in att skriva
till min fader och hyckla en ny bättring för att av
honom erhålla någon penningehjälp; men i detsamma
mindes jag, huru han oaktat all sin godhet hållit mig
innelyckt sex månader i ett trångt fängelse för min
första förseelse, och det var jag till fullo viss om att
efter en skandal som den min rymning från
Saint-Sulpice måst vålla skulle han behandla mig vida
strängare.
Slutligen framalstrades ur detta virrvarr av tankar
en som med ett slag återskänkte mig sinneslugn och
som jag förundrade mig över att icke förut ha haft:
nämligen att ty till min vän Tiberge, hos vilken jag
var nogsamt förvissad om att stadigt återfinna samma
skatt av vänskapligt nit. Ingenting är mera
beundransvärt eller gör större heder åt dygden än den tillit,
varmed man vänder sig till personer, vilkas
redbarhet är beprövad. Man känner, att man icke löper den
ringaste fara; äro de icke alltid i läge att erbjuda hjälp,
så är man viss om att åtminstone finna godhet och
medömkan. Det hjärta, som så sorgfälligt sluter sig
för den övriga mänskligheten, upplåter sig helt
naturligt i deras närhet, liksom en blomma öppnar sin kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
