Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 <*>
av en lastbar son, vilken mist all hederskänsla! Du
säger ingenting, olycklige! Se blott på denna
efterapade blygsamhet och denna hycklat saktmodiga
uppsyn — kunde man icke taga honom för den
hedervärdaste av sin släkt?
Ehuruväl jag nödgades vidgå, att jag förtjänade en
del av dessa tillvitelser, syntes det mig dock, att han
gick för långt. Jag ansåg det lovligt att oförtäckt
uttala mina tankar.
— Jag försäkrar er, monsieur, sade jag, att den
blygsamma hållning, vari ni ser mig inför er,
ingalunda är tillgjord; det är den hållning, som är naturlig
för en väluppfostrad son, vilken oändligen vördar sin
fader, i synnerhet inför en uppretad fader. Ej heller
gör jag anspråk på att gälla för den mest stadgade av
vår släkt. Jag vet mig vara värd era förebråelser,
men jag besvär er att framställa dem på ett något
mildare sätt och icke behandla mig som den uslaste
av alla dödliga. Så hårda benämningar har jag ej
förtjänat. Det är kärleken, det vet ni, som givit upphov
till alla mina felsteg! Ödesdigra passion! Ack, känner
ni icke dess makt, och är det möjligt, att ert blod,
som är källan till mitt, aldrig brunnit av samma eld?
Kärleken har gjort mig alltför ömsint, alltför
lidelsefull, alltför trofast och måhända alltför eftergiven för
en bedårande älskarinnas önskningar — detta är mina
brott. Ser ni däri något som vanärar er? Se så,
dyre fader, tillade jag ömt, en smula medömkan med
en son, vilken städse varit uppfylld av vördnad och
tillgivenhet för er, vilken icke, såsom ni tror, avsagt
sig hedern och plikten och vilken är tusen gånger
mera beklagansvärd än ni kan föreställa er!
Vid de sista orden fällde jag några tårar.
Ett fadershjärta är naturens mästerverk; hon härskar
där, så att säga, med välbehag och manövrerar själv
alla dess fjädrar. Min fader, som därjämte var en man
med vett och smak, vart så rörd av den form jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
