Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
att man, såvitt ej en Försynens utomordentliga
skickelse tillstötte, måste avstå från allt hopp. Han hade
skyndat till spinnhuset efter det hon inspärrats där,
men icke lyckats erhålla tillstånd att råka henne.
Polismästarens order voro ytterligt stränga, och till
råga på allt var den olyckliga trupp, i vilken hon
skulle inlemmas, bestämd att avresa på andra dagen
efter den innevarande.
Jag var så bestört över hans yttranden, att han
kunnat hålla på i en timme, utan att jag tänkt på att
avbryta honom. Han fortsatte, att han undvikit att
besöka mig i Chåtelet för att man icke skulle anse
honom stå i maskopi med mig och han sålunda lättare
skulle kunna gagna mig. Under de timmar som
förgått, sedan jag sluppit ut, hade han sörjt över att
vara okunnig om min tillflyktsort och önskat att
snarast möjligt träffa mig för att giva mig det troligen
enda råd, som kunde bereda mig hopp om någon
ändring i Manons öde, men ett farligt råd, varför han
bad mig att för evigt hemlighålla hans del däri — det
var att utse några raska karlar, som hade mod att
angripa Manons vaktare, då de lämnat Paris med
henne. Han gav mig icke tid att börja tala om min
medellöshet, utan lämnade mig en pung, sägande:
— Här äro hundra pistoler, som ni torde kunna få
något bruk för. Ni återställer dem en gång då era
affärer ha kommit på fötter igen.
Varpå han tillade, att han, ifall omsorgen om hans
goda rykte tillstått honom att personligen gripa sig an
med min kärestas befrielse, skulle erbjudit mig sin arm
och sin värja.
Denna utomordentliga storsinthet rörde mig ända
till tårar, och jag uppbjöd för att lägga i dagen
min erkänsla all den livlighet, som min förkrosselse
lämnat mig i behåll. Jag frågade, om intet vore att
hoppas av förböner hos polismästaren. Han sade, att
han väl tänkt därpå men icke trodde att denna tillflykt
kunde tagas med i räkningen, alldenstund en benåd-
12. — Prévost.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
