Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
tänkte mig redan tillsammans med henne i en
ouppodlad och av vildar befolkad nejd.
— Jag är nogsamt övertygad om att det bland dem
ej kan finnas några så omänskliga som G.-M. och min
fader, sade jag. De komma åtminstone att låta oss
leva i fred. Ifall det är sant, som berättas om dem,
så lyda de naturens lagar; de veta varken av det
girighetsvanvett, som anfäktar G.-M., eller de
fantastiska hedersbegrepp, som upphetsat min fader mot mig;
de skola icke störa tvenne älskande, som de se leva
lika okonstlat som de själva.
Sålunda var jag lugn i det avseendet. Men jag
bildade mig inga romaneska föreställningar i fråga om
det dagliga levernets villkor. Jag hade alltför ofta
erfarit, att det gives outhärdliga försakelser,
synnerligen för en ömtålig kvinna, som är van vid ett
bekvämt och yppigt liv. Jag var förtvivlad över att
jag till ingen nytta tömt min pung och att den smula
mynt jag hade kvar därtill var på väg att frånhändas
mig genom stadstjänarnas skälmkommers. Det stod
klart för mig, att jag med ett litet kapital skulle kunnat
hoppas på att icke allenast någon tid skydda mig för
nöd i Amerika, där penningen var sällsynt, utan rent
av grunda något företag till varaktig försörjning.
Denna betraktelse väckte hos mig tanken att skriva
till Tiberge, vilken jag städse funnit så beredvillig
att erbjuda mig väntjänster. Jag skrev i första stad,
där vi rastade. Jag anförde intet annat skäl än den
nödställdhet, varuti jag, enligt vad jag förutsåg, skulle
komma att befinna mig i Havre-de-Gråce, dit jag
bekände att jag var på väg med Manon, och begärde
hundra pistoler.
»Låt dem komma mig till handa i Havre genom
postmästaren. Du förstår ju, att detta är sista gången
jag besvärar din vänskap och att jag icke kan låta
min olyckliga käresta, då hon nu slites ifrån mig för
alltid, fara utan någon lisa, som kan mildra hennes
lott och min sargande grämelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
