Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min andra stora händelse var ett äventyr med
ett svin. Hur ofta har jag icke sedermera
sammanträffat med dylika.
Vi hade en stor so och jag sprang efter son
och kastade sten på henne. Redan då framträdde
mitt vilda småländska, allt fult hatande kynne.
Men en sten var för stor och jag var för liten. Jag
stupade på näsan. Alla läsare, som haft någon
närmare beröring med svin, veta att
barnskrik göra dem ursinniga. Jag skrek och son kom
samt började äta upp mig. Lyckligtvis hörde min
mor, som satt i vävstolen därinne, skriket, och
räddade mig ur suggans klövar. Det som återstod av
mig var emellertid tillräckligt mycket för att dana
en estetiker, en Schöngeist som den, som skriver
dessa rader.
Jag var emellertid fortfarande mycket ung.
Det kom sommar och vinter och annan växling av
årstider. Jag blev kär. Det fanns en flicka — som
antagligen nu är mormor, som jag blev kär i —
ty den mänskliga naturen tar ju alltid ut sin
efterrätt. Men hur mycket jag än letar i mitt minne,
kan jag icke påminna mig detaljerna i detta
kärleksförhållande, varför jag dröjer med det till
senare år. Jag vidrör detta endast för att påpeka,
hur vaken gossen var. Jag var knappa tre år.
Tanken emellertid efter, huru slapp den
nuvarande generationen är. Först vid 22 à 25 år
börjar man förlova sig. Tacka vill jag oss, gamla
tidens barn. Vi förlovade oss nästan genast, ehuru
förbindelserna voro av tämligen löslig art. Vi hade
ju inga inkomster, inga ämbeten, inga byxor. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
