Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade kolt, men bredvid kolten ett fast beslut att
göra en kvinna lycklig.
Jag flyttade från Bäckfall till en nybruten
bygd i Småland, stationen Mariannelund. Där var
tändsticksfabrik och en massa arbetare, som slogs
med järnvägsarbetarna vid N. O. J. om
eftermiddagarna. Knivarna gingo och brännvinsbuteljerna
yrde i luften i form av skärvor, sedan de råkat
någon okammad skalle. Vi barn gingo lugnt ibland
de kämpande och lärde oss tagen. Vi lärde oss att
kasta sten och sätta krokben. Vi ha alla sedan
haft mycken nytta av allt detta i livet.
Vid Mariannelund, där Emån rinner förbi, såg
jag för första gången Näcken. Det var en kväll —
och Näcken kom på en smal bro från en ö i ån. Jag
rusade hem och var rädd. Men sedan jag fått reda
på att Näcken bara var den s. k. paraffinkärngen,
en gumma som paraffinerade tändstickorna, miste
jag på en gång all tro på poesi.
En dag gick jag utanför arbetarkasernen och
en flicka av mina vänner, som kände min
skicklighet i stenkastning, sade till mig, i det hon pekade
på ett annat gli, en yngling av mina bekanta: Kan
du träffa Efraim med en sten härifrån?
Jag tog en sten på vägen och slungade den
med infernalisk skicklighet rakt i skallen på Efraim.
Jag var bara fem år, men samvetet vaknade, och
jag flydde. Jag tänkte först att ge mig i lag med
tattarna som stundom reste förbi. Jag sprang och
sprang och hann till Mari i porten, portvakterskan.
Jag bad henne gömma mig, ty allt var förbi. Jag
hade slagit en pojke till blods och jag vågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
